Vad är bra med Magnolia?

En relativt enad kritikerkår har hyllat Magnolia. Mitt gillande av filmen är således inte särskilt orginellt, och lär knappast rendera några cread-poäng (snarare tvärtom). Magnolia har vunnit flertalet filmpriser. Dock ej någon Oscar. American Beauty tog hem de flesta det året. En film, som i mitt tycke, har åldrats med något mindre värdighet. De som inte gillar Magnolia, tycks vara grymt besvikna. Till exempel Miss M, som har kommenterat mitt tidigare inlägg om Magnolia. Varför vill jag då rekomendera denna film?

- Härlig skådespelar ensembele. Främst William H. Macy som Quiz Kid Donnie Smith. Quiz Kid ... är underbarnet som hade framgång och berömmelse som ung, men som vuxen är tafatt, misslyckad och kärlekstörstande.William H. Macy har en fantastisk förmåga att spela den där rollfiguren, som påminner en om en illa omtyckt släkting, eller arbetskamraten som ingen vill känna. Kort och gott den där personen som man inte vill vara (och ingen annan heller)

- Philip Seymour Hoffman, som spelar den vakande sjukskötaren Phil Parma. Utan överspel, utan yviga gester, men med sprucken röst och rödmosigt ansikte ringer han åt den döende mannen för att finna dennes son. Stark scen och trovärdigt skådespeleri.

- Numera berättas var och varannan film med inspiration av Robert Altmans Short Cuts. Kort fattat beskrivet - flera historier vävs samman. Alla filmer lyckas inte. Magnolia gör det, enligt mig. Detta tack vare att dom är snyggt ihop fogade, berättelserna befruktar och kommenterar varandra, stämning flyter som smält smör från scen till scen. Ofta klipps scenerna ihop via en teveskärm som zoomas in och sedan ut. Detta blir en påminelse om filmens ensamma gestalter, vars liv flätas samman genom den moderna televisionens bannalitets program.

- Magnolia försöker säga oss något om tillvaron och livet. Vad är konsekvenserna av våra val och finns det garantier mot det oförutsägbara i livet eller döden. Några färdiga svar presenteras dock inte. Positivt, tycker jag, då åskådaren tvingas aktivera sig i storyn.

- Den omtalade scenen med de fallande grodorna/paddorna. Vet inte om scenen är så speciell, men debatten runt om kring scenen och den överrasknings effekt som scenen har, gör att man återigen tvingas ta ställning till filmen och dess berättelse. Personligen tror jag att padd-scenen inte skall övertolkas. Som jag ser det är det bara ett sätt för Andersen att göra som Godard gjorde i Frankrike på 50-talet när han introducera "jump-cut". Det vill säga att; trots filmens eftersträvan att spegla någon form av verkligenhet, så är det fortfarande film vi ser. Padd-scenen kommenterar också de tre inledande skrönorna, som bygger på vandringshistorier (liknande Råttan i Pizzan, svensk jämförelse). Historier som har berättats om och om igen, så att de till slut har uppfattads som sanning, men i grund och botten inte år något annat än en myt. Även ur detta perspektiv pekar scenen på att just filmen är en spegling av verkligheten.

Nu hinner jag inte kommentera filmen mer, för att det är dags att bänka sig (fastän jag sett den en 8-9 gånger). Jag får förhoppningsvis anledning att återkomma till Paul Thomas Andersen på bloggen.

P.s Miss M, återkom gärna och förklara det dåliga i Magnolia (och självklart alla andra med). Jag är grymt nyfiken D.s

Japp, ikväll tittar vi på Magnolia

Kvällens filmtips är utan tvekan Paul Thomas Andersons Magnolia från 1999. Kanal 5 klockan21.00. Flera av er har säkert redan sett den, men då tål den att ses om. Kanske även Helena Sandberg gillar denna film, vad vet jag. Kolla hennes blogg. Hollywood skräp verkar inte vara hennes grej, så tja. Jag har inte tid att fördjupa mig mer i det här nu, för jag skall med farmor till matbutiken. Motivering till Magnolias förträfflighet kommer senare under kvällen.

Film: Se Mig

(Comme une image)
Agnès Jaoui, Frankrike 2004


Den franska filmen Se Mig, vann pris för bästa manus i Cannes och tilldelades också en bronshäst på Stockholm Filmfestival 2004 för bästa manus. Inte helt oförkänt. Manuset är skarpt och mångbottnat. Här finns komiska poänger, reflektioner över kändisskap och skönhetsideal. Men som jag ser filmen så kretsar Se Mig i första hand om en dotter/ far relation och hur mycket får man offra i konstens namn?

Lolita som är i 20-årsåldern står i berättelsens centrum. Hon har lagt sina tidigare teaterambitioner på hyllan och satsar nu på klassisk sång. Hon tar regelbundna sånglektioner och mellan dessa försöker hon få sin fars och omgivningens uppmärksamhet. Det är dock ingen som ser henne för den som hon är. Utan istället får hon det gång på gång bekräftat att hennes bekantskapskrets utnyttjar henne för att komma i kontakt med hennes berömda far. Fadern är framgångsrik och hyllad författare. Han är dryg, sarkastisk och självupptagen. Som grädde på moset är denna medelålders man numera gift med en ung skönhet, som i princip är jämnårig med Lolita.

Relationen mellan fadern och Lolita är ansträng. Som titeln vittnar om så ser inte fadern Lolita. Han ägnar henne ingen tid, engagerar sig inte i hennes intressen och hon får aldrig höra några uppmuntrande ord. Istället glöms hon bort och blir endas ihåg kommen då det är dags att vara barnvakt. Denna reducering av Lolita som person får också konsekvenser för hennes relation till pojkar. När hon blir uppvaktad, så kan hon inte ta emot uppskattningen. Hon är allt för van vid att ingen ser henne, så varför skulle plötsligt någon vara intresserad av henne på riktigt. Ett på sikt ett förödande och självdestruktivt förhållningssätt till sin omgivning, som bottnar i faderns ignorans.

Någon djupare förklaring till faderns beteende ges inte i filmen. Det man vet om honom är att han är en framgångsrik författare och att hans böcker håller till i den högkulturella sfären. Han är med andra ord ingen dussinförfattare, som skriver kioskdeckare om försupna poliser. Att han skriver dessa ‘fina’ böcker om livet och lidandet, tycks vara hans ursäkt för att han i privat livet kan vara en odräglig människa. Se Mig ställer därmed frågan till sin publik, om man får bete sig och göra vad som helst för att skapa god konst?

Filmen lämnar frågan öppen till sin publik. Och det är inte heller särskilt unikt att kulturen diskuterar just kultur och skapande processens vilkor. Agnés Jaoui gör det dock på ett raffinerat och bra sätt. Man kan säkerligen se filmen Se Mig, med helt andra ögon än mina, och ha stor behållning av filmen. Men för mig är det frågan om konstnärskapets pris som hänger sig kvar, när eftertexten rullar igång.

Här följer några länkar till recentioner av filmen:
Vujer
Corren
GP

Se den inte!

Snuten i Hollywood ( M.Best 1984) visas lördag kl 21.35 på TV4.

Den behöver du inte se. Anledningen till det är nämligen att du redan har sätt den ungefär femtielva gånger och den är bara okey om man är 13 år och får äta tonvis med popcorn till. Historien är mycket enkel. Man vet omgående vad som skall hända och hur det skall sluta. En och annan vits-show förmedlas av Eddie Murphy och en och annan actionscen har tryckts in. Men den som vill ha någon form av intellektuell utmaning bör avstå denna film. Producerad av Don Simpsson och Jerry Brockheimer. Båda har tjänat storkovan inom filmindustrin, men aldrig haft något vettigt att säga till sin publik.

Det finns mycket bättre saker man kan göra på en lördagskväll.

Dancer in the Dark lörd. 2115 SVT2

Danske dogma-mannen Lars von Triers musikaldrama visas på teve ikväll. Dancer in the Dark avslutar triologin som, enligt Trier, startade med Breaking the Waves (1996) och följdes av Idoterne (1998). Det som förenar filmerna är kvinnopoträtten. I Dancer... är det Selma som står i berättelsens centrum. (Som spelas mycket väl av Björk och aldrig har det väl skrivits en rad om denna film utan att nämna Björks nervsammanbrott efter/under filmen). I likhet med de övriga filmerna i triologin så är Selma en person som får kämpa hårt för att försöka uppleva någon lycka och lätt blir utnyttjad av sin omgivning. Det mesta i livet har, trots hennes goda hjärta, varit motgång. När det är som mest mottigt och man inte tror att människorna runt om kring kan bli elakare, så blir dom just det.

Ingen rolig film? Nä, von Trier är väl känd för sin dystra människosyn. I grund och botten är människorna onda och handlar utifrån egoistiska intressen. Men filmen bjuder på vacker poesi i form av bild och musik. Lars von Trier har definitivt något att säga till sina åskådare och är en av de intressantaste verksamma filmskaparna i Europa. Filmen rekomenderas av flera skäl;
Björk, det skarpa manuset, von Triers berättarstil och hans sätt att beskriva socialpsykologiska effekter på individer i ett samhälle.

United States of Afghanistan

Dokumentär film av Pål Hollender med Olle Ljungström som sidekick.

I torsdags kväll visade SVT, Hollenders dokumentärfilm som på ett säreget sätt kommenterar terroristattacken den 11 september 2001. Hollender har tidigare gjort sig känd genom provocerande dokumentär- och konstfilmer. Den breda folkmassan har lärt känna honom som Robinson-Pål. Numera dyker han upp lite var stans. Någon gång i Kobra och någon gång i debattpaneler. Dom gånger jag har kommit i kontakt med Hollender, via media, tycker jag att han framstår som en friskfläkt. En person som gillar att tänja på gränserna, någon som ifrågasätter det för givet tagna och dessutom vill diskutera det som är galet i dagens samhälle.

Olle Ljungström är musikern som jag första gången såg i filmen G. Jag har sedan följt Ljungströms musikproduktion fram tills idag med relativt stor behållning. Han framstår som en känslig man som berättar om livet, kärleken och i mellan åt drar till med en och annan anekdot. I kvällspressen och i allmänt skvaller berättas det om Ljungström som en kvinnotjusare och drinkare. I United States of Afghanistan visar det sig att Ljungström har gått från urban sångare, till trubadur i turban.

Tillsammans griper dom ann den ambitiösa uppgiften att göra en dokumentär, som skall ge en alternativ bild av Afganistan och dess befolkning. United States of Afghanistan vill visa oss det där som inte kommer fram i västvärldens ensidiga mediarapportering om konflikten mellan USA och delar av arabvärlden, som (närmast) uteslutande lutar sig mot CNN som källa. Frågan är om dom lyckas?

Filmen är klippt i ett snabbt tempo. Narrationen är stundom tveksam. Det är inte alltid man hänger med i svängarna och det är i mellanåt oklart vart historien skall leda oss. Det hela börjar i Stockholm och förberedelserna inför resan. Det talas en del om förväntningar om resan och vad filmen skall berätta. En butiksinnehavare med invandrarbakgrund (kom han från Iran, eller Irak? som sagt det är inte alltid lätt att följa med i vad som händer i filmen) annlitas som tolk på resan. Teamet anländer till ett Kabul som är drabbat av inbördeskrig. Stämningen är hotfull och de två västerlänningarna mottas inte med öppna armar. När mörkret faller kastar några tomater på Ljungström och Hollender, som en relativt oskyldig signal om välkomstgraden. Hollender engagerar en 9-årig pojke som ciceron i staden och tillsammans besöker dom platser runt om i staden som är märkta av bomber och förödelse. Pojken berättar frispråkigt om afganernas syn på droger, de internationella styrkorna, kvinnornas plats i samhället och hur det är att leva med ständigt hot från landminor och bombdåd. Detta är filmens stora behållning och starkaste parti.

Sedan blir det mer tvetydigt. En resa görs till Kandahar och där är situationen tilltrasslad. Stämningen är ännu mer våldsam och hotfull. Byråkratin inom klanmaffian (om man nu kan uttrycka det så, i brist på bättre) gör det också svårt att filma. Varför det är som det är i Kandahar, diskuteras dock inte djupar och som åskådare känns hela partiet med Kandahar-resan som ett sidospår. Det ända som framgår är att Hollender är en riktig äventyrare och att Ljungström inte är det, men åker med ändå.

Vid ett annat tillfälle filmar Ljungström från hotelets ballkong. Plötsligt exploderar en bomb i närheten. Fullständig panik utbryter och skadade och döda människor ligger kvar på gatan nedanför. Allt fångas på bild. Krigets hemska brutalitet landar direkt i åskådarens mage. Händelsen diskuteras i filmen, främst genom Ljungströms vittnesmål och känslor efter det inträffade. Men relativt snabbt flyttar filmen fokus från tragedin, till ett västerländskt tv-team som rapporterar om bombdådet. Gång på gång får vi se den unga reporten, som står och rapar upp sin korta story om händelsen. Är detta en påminnelse om att västvärlden faktiskt ibland rapporterar från Kabul? Eller är det en kommentar om den snuttifierade rapportering från arabvärlden? Kanske inget av det? Det framkommer nämligen i nästa scen att Hollender och Ljungström (och kanske framför allt då Ljungström) i första hand såg reportern som en ovanligt attraktiv kvinna.

Närmast komiskt blir filmen när man ställer vissa scener mot varandra. Vid ett par tillfällen visas Ljungström när han framför några av sina visor, som han har skrivit inspirerad av intrycken från det nya landet. En gång när han sitter bland några afganer, blir han upplyst om att hans gitarspel och falsett sång inte är välkommet. En annan gång står han efter mörkrets inbrott på en gata och sjunger och spelar sina eget komponerade verk. Både Ljungström och Hollender blir bryskt iväg körda av befolkningen och den lokala ordningsmakten. Hollender filmar hela förloppet och lämnar platsen med en kommentar om att "dom djävlarna inte har vett att uppskatta kultur". Något längre fram i filmen sitte Ljungström utomhus och äter. Han säger att det är "för djävlig musik" som hörs. Tolken tillrättavisar och informerar att det är någon som ropar ut texter ur Koranen, som hörs. "Ett djävla oväsen är det i alla fall", konstaterar Olle. Är detta ett medvetet sätt att visa svårigheterna att förstå en anna kultur, eller tar filmteamet på sig rätten att ha samma tolkingsföreträde som CNN? Ja, det är nog en fråga som varje tittare bör ställa sig.

United States of Afghanistan avslutas med att några av filmens medverkande får kommentera läget i Kabul, ett år senare. Situationen har då stabiliserats och vi får veta att bombningarna har upphört och att Kabul är en tryggare stad att leva i. Detta har åstadkommits genom de amerikanska styrkornas närvaro, slås det fast. Som åskådare blir man något förvånad av detta faktum. Helt plötsligt hyllas den västerländska närvaron. Är alla problem uppklarade och har det enbart skett med USA:s hjälp? Avslutningen upplevs som något abrupt och ensidigt rapporterad. Självklart gläds man åt att framsteg har ägt rum, men inte är väl allt frid och fröjd?

Till slut måste det ändå lyftas fram att United States of Afghanistan är ett lovvärt initiativ att visa upp en del av världen, som får allt för lite och ensidig rapportering i media. Åskådaren får se mer om Afghanistan under en timme, än vad som visas upp under mycket lång tid i ordinare nyhetsbevakning. Det är något som Pål Hollender skall ha på pluskontot.

Vi du se dokumentären, så visas den igen på SVT1 söndag kl 15.15. Det rekomenderas.

Programförklaring !

Då var det dags att sätta i gång att blogga. Inte särskilt orginellt i dessa dagar, men förhoppningsvis kan denna blogg även vara av intresse för någon mer än bara mig själv.

Som gammal film- och mediestudent kommer jag att skriva om film och teve i huvudsak. En och annan rapport ifrån den övriga medievärlden är väl inte heller helt otänkbart. Förhoppningsvis skall jag också kunna trycka in en och annan bokrecention mellan varven.

Min förhoppning är att du, som läsare, skall kunna få lite tips om filmer och teve som är värt att se. Men framför allt hoppas jag att mina texter skall fungera som diskussionsunderlag till det som vi konsumerar i mediesamhället. Kommentera därför gärna vad jag skriver och dela med dig av dina tankar!

Med denna något pretantiösa programförklaring och introduktion hälsar jag dig som läsare välkommen till filmochtv.blogspot.com