Vad är bra med Magnolia?

En relativt enad kritikerkår har hyllat Magnolia. Mitt gillande av filmen är således inte särskilt orginellt, och lär knappast rendera några cread-poäng (snarare tvärtom). Magnolia har vunnit flertalet filmpriser. Dock ej någon Oscar. American Beauty tog hem de flesta det året. En film, som i mitt tycke, har åldrats med något mindre värdighet. De som inte gillar Magnolia, tycks vara grymt besvikna. Till exempel Miss M, som har kommenterat mitt tidigare inlägg om Magnolia. Varför vill jag då rekomendera denna film?

- Härlig skådespelar ensembele. Främst William H. Macy som Quiz Kid Donnie Smith. Quiz Kid ... är underbarnet som hade framgång och berömmelse som ung, men som vuxen är tafatt, misslyckad och kärlekstörstande.William H. Macy har en fantastisk förmåga att spela den där rollfiguren, som påminner en om en illa omtyckt släkting, eller arbetskamraten som ingen vill känna. Kort och gott den där personen som man inte vill vara (och ingen annan heller)

- Philip Seymour Hoffman, som spelar den vakande sjukskötaren Phil Parma. Utan överspel, utan yviga gester, men med sprucken röst och rödmosigt ansikte ringer han åt den döende mannen för att finna dennes son. Stark scen och trovärdigt skådespeleri.

- Numera berättas var och varannan film med inspiration av Robert Altmans Short Cuts. Kort fattat beskrivet - flera historier vävs samman. Alla filmer lyckas inte. Magnolia gör det, enligt mig. Detta tack vare att dom är snyggt ihop fogade, berättelserna befruktar och kommenterar varandra, stämning flyter som smält smör från scen till scen. Ofta klipps scenerna ihop via en teveskärm som zoomas in och sedan ut. Detta blir en påminelse om filmens ensamma gestalter, vars liv flätas samman genom den moderna televisionens bannalitets program.

- Magnolia försöker säga oss något om tillvaron och livet. Vad är konsekvenserna av våra val och finns det garantier mot det oförutsägbara i livet eller döden. Några färdiga svar presenteras dock inte. Positivt, tycker jag, då åskådaren tvingas aktivera sig i storyn.

- Den omtalade scenen med de fallande grodorna/paddorna. Vet inte om scenen är så speciell, men debatten runt om kring scenen och den överrasknings effekt som scenen har, gör att man återigen tvingas ta ställning till filmen och dess berättelse. Personligen tror jag att padd-scenen inte skall övertolkas. Som jag ser det är det bara ett sätt för Andersen att göra som Godard gjorde i Frankrike på 50-talet när han introducera "jump-cut". Det vill säga att; trots filmens eftersträvan att spegla någon form av verkligenhet, så är det fortfarande film vi ser. Padd-scenen kommenterar också de tre inledande skrönorna, som bygger på vandringshistorier (liknande Råttan i Pizzan, svensk jämförelse). Historier som har berättats om och om igen, så att de till slut har uppfattads som sanning, men i grund och botten inte år något annat än en myt. Även ur detta perspektiv pekar scenen på att just filmen är en spegling av verkligheten.

Nu hinner jag inte kommentera filmen mer, för att det är dags att bänka sig (fastän jag sett den en 8-9 gånger). Jag får förhoppningsvis anledning att återkomma till Paul Thomas Andersen på bloggen.

P.s Miss M, återkom gärna och förklara det dåliga i Magnolia (och självklart alla andra med). Jag är grymt nyfiken D.s