Film: The Life Aquatic with Steve Zissou

I den lilla stad där jag bor är filmutbudet tämligen begränsat. Det finns en filmstad som drivs av SF och som i huvudsak visar barnmatinéer och actionmatinéer för något äldre barn. Men det finns också en relativt vital filmstudio och Folkets Bio, som håller till i en fin gammal biograf vid namn Palladium. Där visades igår The Life Aquatic with Steve Zissou, av Wes Anderson och med Bill Murray i huvudrollen.

Life Aquatic har i princip fått två typer av recensioner. Det ena lägret tycker att det är en strålande film och det andra lägret tycker att det är en bra film, men att Andersons tidigare filmer The Royal Tenenbaums (2001)och Rushmore (1998) är bättre. I vilket fall som helst kan vi konstatera att vi har med en egensinnig filmskapare att göra. Vilket han har bevisat tidigare och gör det ännu en gång. Själv tycker jag att The Royal... var en skön film, men jag tycker att Life Aquatic är ännu bättre. Jag vill nog sträcka mig så långt som att säga att Life Aquatic är en av de senare årens bästa filmer.

Hela filmen kan ses som en stor homage till Jacques Cousteau. Steve Zissou (Murray) ger sig ut på sin kanske sista havsexpedition. Han skall göra en film och finna Jaguarhajen, som troligtvis har käkat upp Zissous bästa vän. Expeditionen blir givetvis strapatsrik och åskådaren kastas runt i en omgivning som är nutid kryddat med 60-tal och därtill kommer Andersons fantasivärld. Allt på samma gång och helt ohämmat. Självklart kommer jag att tänka på den lekfullhet inför filmmediet och filmberättandet som återfinns i Jean-Luc Godards Pierrot Le Fou (fast det gör jag ju alltid när jag ser en bra film).

Finns det då någon djupare mening i Life Aquatic? Nej, det kan man nog inte påstå. Den framför varken någon större samhällskritik eller behandlar någon av livets tre stora frågor. En djupare analys av filmen görs nog bäst utifrån ett kontextuellt perspektiv. Men just nu älskar jag Life Aquatic på grund av män i röda mössor, högtalartelefoner från 60-talet, fantasifiskar och David Bowies 70-talslåtar på portugisiska.

Läs även om Wes Anderson här

Film: The Boys from County Clare

Det börjar bli mer och mer höst, funderade jag i morse när jag var ute och gick en morgonpromenad med min gode vän. På vägen hem slank jag in i videobutiken och efter en stunds menlöst sökande bland hyllorna valde jag att hyra hem en feelgood-film från Irland. Jag får nog erkänna att jag emellanåt kan vara lite svag för feelgood-filmer, men för det mesta föredrar jag en mustig dokumentär eller ett välskrivet drama. Men just idag verkade öppna irländska landskap med friska vindar och guinnessdoftande folkmusik kunna förströ min tillvaro under några timmar. Kanske var det för att av höststämningen smög sig närmare, kanske var det på grund av att jag i förgår kväll försiktigt hade pussat på den sötaste av unga damer, som gjorde att valet till slut föll på en irländsk romantisk komedi.

Hur som helst, filmen heter The Boys from County Clare och i några av de bärande rollerna återfinns Colm Meany (The Commitments, The Snapper) och Andrea Corr (sångerska i The Corrs). Enklast kan man beskriva filmen som en irländsk variant av Masjävlar. Två bröder i femtio års åldern, möts efter mycket lång tid återigen. Anledningen till mötet är att båda skall medverka i en irländsk folkmusikfestival. Den ena brodern har stannat kvar på Irland under alla år. Är inte särskilt framgångsrik, men lever för att träffa sina vänner i orkestern och spela. Den yngre brodern har samma passion för musiken, men flyttade från Irland till Liverpool för ungefär 25 år sedan och har pretentioner på att leva ett något mer glamouröst liv. Det finns en hel del ouppklarat mellan bröderna efter alla dessa år, som nu skall redas ut. Först och främst genom att tävla om vem som kan spela bäst folkmusik. Förutom story om de båda bröderna, så figurerar det även en kärlekshistoria (Andrea Corr uppvaktas av en ung man med pojkaktig frisyr), och en story om en mor/dotter relation (Corr har en överbeskyddande moder). För att hålla ihop historierna och för att driva handlingen framåt, så används följande dramarturgi. Diskussioner på puben, samtidigt som man dricker Guinness. Ibland försöker man leverera ett och annat skämt. Och om man är diplomatisk, så kan man säga att skämten har varierande kvalitet. Allt som oftast spelas det en klämmig folkmusiks-truddilutt (japp, Whiskey in the Jar spelas innan man ens har hunnit mata in DVD:n i maskinen). Självklart visas det en hel del av det gröna landskapet och självklart blir bilarna alltid hindrade av kor och getter, så fort som de vågar sig ut på de små landsvägarna.

The Boys from County Clare är onekligen en ganska trist historia. Trots tappra försök att höja mysfaktorn, genom att använda sig av alla klichéer och irländska trevlighetsgrepp som man kan tänka sig, blir det aldrig särskilt engagerande. Brödrakonflikten är alldeles för enkelt berättad, kärlekshistorien är alldeles för tunn och skådespelarna lyckas inte höja filmen. Exempelvis att Colm Meany spelar en något burdus, högljudd och öldrickande fader, känns ju ungefär lika överraskande som att se Rolf Lassgård spela en trött kriminalkommissarie. Nej, den enda anledningen till att jag överhuvudtaget satt kvar och såg filmen till dess slut, måste ha att göra med lördagskvällens försiktigt pussande på den sötaste av unga damer.

Teve: Minns någon Nudlar och 08:or ?

Under hösten -96 och följande vår satsade SVT på en såpa, som skulle vara något alldeles extra. I landet var intresset för teve-såpor stort och man tittade på Rederiet, Vänner och Fiender och Tre Kronor. Nu skulle SVT göra något ungdomligt, nytt och spännande. Man skapade serien Nudlar och 08:or. Konceptet var storstadsmänniskor, som var knappa 30 och strävade på med karriärer och relationer. Inget särskilt uppseendeväckande med det. Men någon hade kommit på en brillijant idé. Vi filmar i flera olika kameravinklar och berättar flera historier parallellt. Då kan vi visa serien i både Ettan och Tvåan samtidigt och tittaren får själv bestämma vad man skall se!

Publiken tyckte dock inte idén var särskilt skojig. Själv orkade jag bara se ett avsnitt och sedan tyckte jag att det räckte. När det var dags för säsong två, så sändes serien på ett traditionellt sätt d.v.s i en enda kanal och på en undan gömd tid. Därefter lades Nudlar och 08:0r ner.

På något sätt kan man förstå tanken. Den var ny och djärv. SVT som alltid riskera att få epitetet "mossig" över sig, tyckte självklart att idéen var fräck när någon sålde in storyn. Men tyvärr hann ingen tänka igenom serien i förväg. Visserligen gillar dom flesta att zappa, men då för att byta program (inte zappa för att se samma serie fast ur en annan kameravinkel). Dessutom andades hela projektet en desperat vädjan till publiken - Interagera med oss! Uppmaningen har återkommit många gånger sedan dess. Ring oss! Mejla oss i direktsändning! Chatta med oss! Kanske är det jag som är gammal och reaktionär, men jag vill i första hand se ett bra teveprogram när jag sätter mig i fåtöljen. Inte nödvändigtvis ringa, chatta och mejla samtidigt.

Varför skriver jag om detta på bloggen idag? Jo, för att männen bakom Nudlar och 08:or (och en hel del av deras vänner i från andra 90-tals såpor) är tillbaka. Ikväll har Kommisionen premiär på SVT 1 klockan 21.00. Serien sänds i tolv avsnitt och är någon form av reality-drama. Först skall man se serien, sedan skall man gå in på svt:s hemsida och kolla upp mer information, fiktiva press-meddelande och övrigt fiktivt nyhetsflöde mellan avsnitten. Sedan är det tänkt att man skall diskutera kring ämnet på svt:s specialkomponerade forum.

Jag måste nog säga att det hela känns en aningens skitnödigt. Det börjar kännas lite som 90-tals såpan. Konceptet har givitetvis fått SVT att jubla. Personligen hoppas jag att få jubla över en bra och spännande teve-serie. Kommisionens hemsida kommer jag att försöka undvika.

Kommisionen
Nudlar och 08:or

Äntligen semester!

Nu är jag semester, så tyvärr blir det inga uppdateringar på bloggen under närmaste veckan.

En stund i fjällen kommer att sitta skönt. Kanske till och med att man lyckas undvika både teve och film, det är ju trots allt semester. Lite böcker åker dock med på resan.

Postmodernitetens Ursprung av Perry Anderson:

Det här med postmodernitet är för mig fortfarande ganska suspekt. Allt för många tolkningar, allt för lätt att dra till med om man skall tolka något nutida. Min god vän Christian Lenemark, som för närvarande är doktorand i litteraturvetenskap på Göteborgs Universitet, har förgäves försökt förklara postmoderniteten för mig, men hittills resultat löst. Förhoppningsvis kan nu polletten trilla ner en gång för alla.

Brittiska Fiktioner - Intermediala studier i film, tv, dramatik, prosa och poesi av Erik Hedling:

Vilket fynd! Hittade denna bok på utförsäljning för 10 spänn. Dessutom fanns Anders Åbergs doktorsavhandling Tabu, om Vilgot Sjöman, att köpa för en femtiolapp, likaså Ingrid Espings bok Kampen om Verklighet som behandlar Stafan Jarls Mods-triologi. Funderade länge på att köpa även dessa böcker, fastän jag redan har dom. Men tillslut avstod jag och istället spenderade jag pengarna på en bok om Bollywood och en bok om att sossarna var skojigare på 60-talet. Men kanske skulle jag köpt Åberg och Esping i alla fall. Dom hade ju trots allt kunnat bli schyssta presenter någon gång i framtiden.

Hedling verka ställa flera intressanta frågor i Brittiska Fiktioner. Bland annat "Är filmen alltid sämre än boken?"" Innebär en filmatisering alltid en förenkling av den litterära texten?" Förhoppningsvis får jag tillfälle att återkomma kring både denna bok och dess frågeställning under hösten här på Filmen, teven och boken.

Samlade Dikter av Dan Andersson

Japp, lite poesi måste åka med. Och vad passar bättre än Dan Andersson?

Nu, dags att packa ryggsäcken...

Film: Road Trip

I går kväll visade Kanal 5 filmen Road Trip (2000). Med den påbörjade diskussionen om skräp film i färskt minne, satte jag mig igår för att titta på en film som jag normalt sätt hade låtit passera utan min uppmärksamhet. Men nog kan jag se tillbaka på en del så kallade High School-filmer, med viss nostalgi. På 80-talet var det filmer som Breakfast Club och Can´t Buy Me Love. Breakfast Club tycker jag nog fortfarande är en bra film. Can´t Buy... däremot är inte mycket hänga i julgranen. Men jag hade en kompis som tyckte att det var en av dom skönaste filmerna som fanns, så på söndagarna brukade vi vara bakis och diskutera helgens händelser samtidigt som filmen rullade i videon. Om Can´t Buy... nu skulle visas på teve en vardagskväll, så är risken stor att jag hade fastnat i tevefåtöljen bara för att bli påmind om den där perioden i mitt liv då varje helg var en fest. Annars anser jag att Rock n´Roll High School är den överlägset skönaste filmen i genren. Skämten är urusla, budgeten för filmen var minimal och det märks. Men i filmen medverkar The Ramones. Dom coolaste snubbarna, som i alla fall jag kan komma på, tar plats i filmen och tiden står stilla. Magi på hög nivå. Rock n´Roll High School finns numera att köpa lite var stanns och kostar cirka 50 bagare. Köp den (den innehåller dessutom ett fantastiskt kommentatorsspår, i alla fall för en nörd som jag. Man får höra hur det var att spela Trivial Persuit med Ramones, om Markys basebollkorts-samling och att upphovsmännen förvånadsvärt nog fortfarande garvar åt sina egna 20-åriga skämt).

Men nog om detta. Det var ju Road Trip det skulle handla om. Med en viss förväntan satte jag mig för att se filmen. Jag var nyfiken på om och hur genren hade förändrat sig sedan jag själv var ung och såg filmer som denna. Jag var såg också fram emot en lite lättviktigunderhållning, utan några större ambitioner. Men det kan ju också vara okey emellanåt.

Ifrån allra första början planteras sex- och bröst- temat. Enligt genrens egna logik är detta viktigt. Genren påbjuder att det skall handla om att unga killar bara har en tanke och den handlar om kvinnors bröst och sex. Detta är dessutom något som de ständigt tänker på. En fullvärdig MAN blir man först när man legat med en tjej. Och sedan upprätthåller man sin manlighet genom att så ofta som möjligt erövra nya tjejer/kvinnor. Om man nu inte är så duktig på att raggandets konst, då kan man få gruppens respekt genom att röka mycket gräs alternativt kröka loss riktigt ofta och ordentligt. Tja, det viktigaste är väl kanske att man är välriktat smärta i föräldrargenerationen och vuxenvärdens arsle.

Historien är förhållandevis enkel i Road Trip. Ungefär som i en svensk pilsnerfilm, fast i modern amerikansk tappning. Det gäller att grejja skivan på några få dagar, annars kommer det mesta i livet att gå i kras. I detta fallet handlar det om Josh som pluggar på universitet och har en flickvän på distans. Detta kan ju givetvis vara knivigt. Extra knivigt blir det om man av en slump (hopsi hops) råkar videofilma sig själv när man är otrogen med en blondin och sedan kommer det en kompis och postar videofilmen till flickvännen som bor långt borta. Nu är goda råd dyra. Josh får sätta sig i en bil tillsammans med några vänner från plugget för att åka många hundra mil för att hämta hem filmen innan otrohetsaffären hinner avslöjas.

Den största förändringen jämfört med 80-talets high school filmer är att Road Trip (och säkert numera flera i genren) har en mer avanserad narration. Istället för att berätta historien i rak följd, så växlar berättelsen mellan resan till flickvännen och Barry (Tom Green) som berättar om resan för några besökare på universitetet. Tom Green gör en skruvad karraktär och är en av filmens största behållningar.

Den andra förändringen inträffar ungefär efter en halv timme in i filmen. Då börjar en drös av populärkulturella referenser att levereras. Samtidigt ironiseras det kraftigt över den egna genren. Tillexempel när Barrys historia blir ifrågasatt av åhörarna, så svarar han att det är hans historia och han berättar den som han vill. Eller när en av Joshs vänner klagar över att inget kul händer på resan;
- Detta skulle vara en bilresa, men allt vi gör är ju att åka bil.
Ironiserandet över den egna genren gör att filmen, trots sitt frossar i sexsism och korkade föreställningar om manlighet, ifrågar sätter just dessa föreställningar. Road Trip gör oss ,likt Godard och Tarrantino (ingen liknelse i övrigt), ständigt medvetna om att det är film vi tittar på och inte verklighet.

Avslutningsvis då, är Road Trip en bra film? Nej, inte särskilt. Är man en ung man/kille tycker man kanske att filmen är något bättre, än om man är som jag 35 och gubbtrist. Filmen har inget djupare budskap och historien, är som jag tidigare nämnt, enkel och berättad många gånger förrut. Filmen får ses som förströelse, men det händer att det finns komiska poänger. Min favorit är när nörden som blir attackerad av några muskelösa svarta män säger:
-Jag rasist? Jag tittar på Oprah Winfrey varje dag.
Plus blir det även för Tom Greens medverkan (särskilt när han sjunger om små laxar), genreironi och populärkulturälla referenser.
Minus för stiliserade karraktärer, att filmen som vanligt berättar utifrån ett manligt perspektiv. Och att filmen påtalar ungdomars utanförskap ifrån vuxensamhället, men inte har något mer konstruktiv lösning på problemet än att röka gräs alternativt ragga brudar. Någon välriktad spark i häcken på vuxenvärlden blir, tyvärr, Road Trip inte.