Film: Bubble

Den sista filmen som jag såg på Stockholm Filmfestival var Steven Soderberghs Bubble. Jag gick fortfarande i väntans tider på veckans filmiska fullträff. Och som många gånger för infaller den på min festivals sista dag. Efter att ha sett den sevärda filmen Wassup Rockers hinner jag snabbt rusa upp till lägenheten, där jag kamperar under festivalen, och slänga i mig en kopp kaffe. (Tack Kaisa, du är bäst och glöm inte att vi skall käka middag till jul). Sedan skyndar jag mig, genom höstsvarta kvarter, ner till Rival igen. Har återigen stora förhoppningar på filmen som jag skall se. Jag gillar Steven Soderbergh. Hans långfilmsdebut Sex, lögner och videoband är fortfarande en av mina favoritfilmer. Han visade i en tid då filmer började lanseras med svulstiga reklamkampanjer att man kan nå en publik även med en välgjord lågbudgetfilm. Efter det har Soderberghs produktion varierat stort. Erin Brockovich var väl okey, The Limey skön, Traffic både snygg och bra, Ocean's Eleven och Ocean's Twelve hade jag dock kunnat vara utan.

Bubble är en enkelt och rak berättad historia. En liten stad i Ohio där handlingen kretsar kring ett fåtal personer som jobbar på en liten tillverkningsindustri. Det handlar om personer med låg socialstatus, utan ekonomisk makt, men framför allt om personer som av samhället har blivit berövade sin möjlighet att bygga sig en meningsfull framtid. Möjligtvis skulle man kunna benämna personerna i filmen som white trash. Men det skulle vara en felaktig benämning. Det handlar om människor med själ och hjärtan, så som det alltid handlar om människor med själ och hjärta när det är bra film.

Bubble är provocerande rakt och enkelt berättad. Filmen börjar utan dånande musik och vinjett. Åskådaren placeras direkt in i människornas vardag. Filmen slutar dessutom lika abrupt. Mitt i en scen är filmen slut. Historien berättas från A till Ö, utan varken upprepningar eller hopp i den kronologiska ordningen. Det är ett ganska ovanligt grepp i vår tid. Ett provocerande grepp. När filmen är slut hörs spridda burop från publiken. Applåderna som brukar förekomma efter filmvisningarna på Stockholm Filmfestival (meningen med att applådera en film har jag visserligen aldrig förstått) uteblir helt. I foajén efter föreställningen verkar stämningen pendla mellan upprördhet och dämpad förundran. En kvinnlig skådespelare hörs säga att hon "hatar filmer som försöker va så jävla konstnärliga". Ett uttalande som dessutom får henne att likna en av sina tidigare rollfigurer. Det är svårt att inte le lite då.

Var då den här filmen bra?

Jag tycker det är Bubble är en riktig fullträff. Det avskalade formatet är inte konstruerat för att få kulturella cred-poäng. Det sparsmakade berättande lyfter historien och medför en fokusering på filmens persongalleri. Bubble säger något om tillståndet för amerikansk arbetarklass idag. Men filmen säger oss också något om hur det är att leva och arbeta i Anderstorp, Lesjöfors eller Bollstabruk och tjäna 14 000 i månaden. Det är inte den hårda vardagen, eller dom dåliga framtidsutsikterna, som är värst. Det är samhällets förnekelse av arbetarklassens existens, som leder till ohanterbar frustration.

Framtidsutsikter för filmen? Ja, hade det inte varit för att Bubble är regisserad av Steven Soderbergh så hade filmen troligtvis aldrig hamnat i Sverige. Nu finns det dock gått hopp om att filmen skall dyka upp på filmstudior och uthyrningshyllor inom sinom tid.