Teve: Det var en gång en skog

På kvällen gick jag ner till den gamla biografen. Det var snö på marken och en smula kallt, så som jag föreställer mig att det är på de flesta platser runt om i landet just nu. Det är sällan man numera får äran att bevittna en premiär i den lilla staden. Min mormor var på filmpremiär någon gång för länge sedan på samma biograf som jag nu var på väg till. Jag antar att det ägde rum någon gång på 1930-talet. Det var nämligen svårt att få någon klarhet i både årtal och filmens titel, när hon hastigt berättade den lilla historien för några år sedan. Klart var dock att det var en Edward Persson film och att mormor först hade stått utanför biografen tillsammans med en ganska stor skara människor. Herr Persson hade gjort storstilad entré och folkmassan hade varit förtjusta. Persson gick sedan i salongen och de flesta följde efter, däribland min mormor. Kanske var det mormor största idolmöte. Att sitta på en biograf och se en Edward Persson film med Persson själv i salongen. Jag vet inte, och kommer aldrig att få svar på frågan, men klart är att hennes idoldyrkan är både något märklig och svåråtkomlig. Hon pratade sällan om det. Men jag vet att vid en flyttstädning fanns det en hel garderob med tidningar och tidningsutklipp fördelade i två kategorier. Kategori ett var allt om kungen och drottningen. Kategori två var allt som skrivits om Mats Wilander.

Innan onsdagens premiärvisning av Det var en gång en skog presenterar filmens upphovsmän, Katarina Johansson och Jonna Eriksson, på ett mycket kort och anspråkslöst sätt filmen som vi snart kommer att få se. Tänker tillbaka på filmpresentationer som regissörer brukar göra av sina filmer på filmfestivaler som jag har besökt. Korta brukar presentationerna vara, men framförda både introvert, träigt och intetsägande. Johansson och Eriksson charm och mänskliga nyfikenhet lyser igen under den korta presentation. Kanske är det dessa egenskaper som framgångsrikt möjliggör att deltagarna i deras filmer på ett så naturligt och öppet sätt delar med sig av sina upplevelser och erfarenheter.

Det var en gång en skog är en dokumentär film om stormen Gudrun. Men liksom i filmbolaget Filmosonts tidigare produktioner så är det människorna som står i centrum. I detta fallet två familjer vid namn Forsman respektive Ericsson. Stormen Gudrun drog fram över södra Sverige och framför allt genom dom småländska skogarna för exakt ett år sedan, den 8 januari 2005. Förödelsen var på sina håll just förödande. Jag minns fortfarande känslan när jag själv för första gången var ute i skogarna runt om min lilla stad efter stormen. Trots alla vittnesmål jag hade hört, och trots alla bilder jag hade sett och trots att jag själv hört hur det ven runt knutarna den där kvällen, så förstod jag aldrig riktigt konsekvenserna av stormen förrän jag bevittnade den tidigare så mörka skogen ligga huller om buller på marken. Samma känslor väcks inom mig när jag nu ser Det var en gång en skog. Det går liksom inte riktigt förstå om inte någon påminner en om konsekvenserna på ett relativt brutalt och hjärtskärande sätt. Det var en gång en skog lyckas med detta, men filmen lyckas också förmedla tunga och svåra känslor uppblandat med värme och medmänsklighet. Det är få filmare förunnat att kunna skildra dessa känsloyttringar, utan att det blir hollywoodskt smetigt.

En av filmens stora behållning är den medverkande Anders Ericsson. En klurig smålänning, som känns besläktad med både en Wilhelm Mobergs figur och Ingvar Kamprad i rakt nedstigande led och det hela uppblandat med en gnutta Gnosjö-anda. Ödmjukhet blandat med en beundransvärd överlevnadsinstinkt och en stark drivkraft att lösa situationen på egen hand. Utan att ropa på hjälp från myndigheter eller andra institutioner. Han präglas av den där småländska stoltheten, som i sin bästa form blir till en kreativitet som löser det svåraste av problem, men som om den går för långt av utomstående brukar betraktas som inskränkthet och tjurskallighet. Jag tror det flesta minns Karl Oskar Nilsson från Mobergs Utvandrar-serie. Hur han under de hårdaste av tider till slut fick bevittna hur all sommarens hö brann upp efter ett åskväder och hur dottern dog efter att i sin hungersiver ha förätit sig på gröten. Tragedier som blev avgörande för Karl Oskars beslut att bryta upp och bestämma sig för att ordna familjens fortsatta överlevnad genom att flytta till Amerika. Det är svårt att inte komma och tänka på Karl Oskar i Max von Sydows tappning när man ser Anders Ericsson i Det var en gång en skog.

Det var en gång en skog kan du se ikväll söndag på Svt 1 klockan 22.25. Du kan också se filmen via svts hemsida. Gör det.

Om du vill läsa mer om filmen, så kan du göra det här och här