United States of Afghanistan

Dokumentär film av Pål Hollender med Olle Ljungström som sidekick.

I torsdags kväll visade SVT, Hollenders dokumentärfilm som på ett säreget sätt kommenterar terroristattacken den 11 september 2001. Hollender har tidigare gjort sig känd genom provocerande dokumentär- och konstfilmer. Den breda folkmassan har lärt känna honom som Robinson-Pål. Numera dyker han upp lite var stans. Någon gång i Kobra och någon gång i debattpaneler. Dom gånger jag har kommit i kontakt med Hollender, via media, tycker jag att han framstår som en friskfläkt. En person som gillar att tänja på gränserna, någon som ifrågasätter det för givet tagna och dessutom vill diskutera det som är galet i dagens samhälle.

Olle Ljungström är musikern som jag första gången såg i filmen G. Jag har sedan följt Ljungströms musikproduktion fram tills idag med relativt stor behållning. Han framstår som en känslig man som berättar om livet, kärleken och i mellan åt drar till med en och annan anekdot. I kvällspressen och i allmänt skvaller berättas det om Ljungström som en kvinnotjusare och drinkare. I United States of Afghanistan visar det sig att Ljungström har gått från urban sångare, till trubadur i turban.

Tillsammans griper dom ann den ambitiösa uppgiften att göra en dokumentär, som skall ge en alternativ bild av Afganistan och dess befolkning. United States of Afghanistan vill visa oss det där som inte kommer fram i västvärldens ensidiga mediarapportering om konflikten mellan USA och delar av arabvärlden, som (närmast) uteslutande lutar sig mot CNN som källa. Frågan är om dom lyckas?

Filmen är klippt i ett snabbt tempo. Narrationen är stundom tveksam. Det är inte alltid man hänger med i svängarna och det är i mellanåt oklart vart historien skall leda oss. Det hela börjar i Stockholm och förberedelserna inför resan. Det talas en del om förväntningar om resan och vad filmen skall berätta. En butiksinnehavare med invandrarbakgrund (kom han från Iran, eller Irak? som sagt det är inte alltid lätt att följa med i vad som händer i filmen) annlitas som tolk på resan. Teamet anländer till ett Kabul som är drabbat av inbördeskrig. Stämningen är hotfull och de två västerlänningarna mottas inte med öppna armar. När mörkret faller kastar några tomater på Ljungström och Hollender, som en relativt oskyldig signal om välkomstgraden. Hollender engagerar en 9-årig pojke som ciceron i staden och tillsammans besöker dom platser runt om i staden som är märkta av bomber och förödelse. Pojken berättar frispråkigt om afganernas syn på droger, de internationella styrkorna, kvinnornas plats i samhället och hur det är att leva med ständigt hot från landminor och bombdåd. Detta är filmens stora behållning och starkaste parti.

Sedan blir det mer tvetydigt. En resa görs till Kandahar och där är situationen tilltrasslad. Stämningen är ännu mer våldsam och hotfull. Byråkratin inom klanmaffian (om man nu kan uttrycka det så, i brist på bättre) gör det också svårt att filma. Varför det är som det är i Kandahar, diskuteras dock inte djupar och som åskådare känns hela partiet med Kandahar-resan som ett sidospår. Det ända som framgår är att Hollender är en riktig äventyrare och att Ljungström inte är det, men åker med ändå.

Vid ett annat tillfälle filmar Ljungström från hotelets ballkong. Plötsligt exploderar en bomb i närheten. Fullständig panik utbryter och skadade och döda människor ligger kvar på gatan nedanför. Allt fångas på bild. Krigets hemska brutalitet landar direkt i åskådarens mage. Händelsen diskuteras i filmen, främst genom Ljungströms vittnesmål och känslor efter det inträffade. Men relativt snabbt flyttar filmen fokus från tragedin, till ett västerländskt tv-team som rapporterar om bombdådet. Gång på gång får vi se den unga reporten, som står och rapar upp sin korta story om händelsen. Är detta en påminnelse om att västvärlden faktiskt ibland rapporterar från Kabul? Eller är det en kommentar om den snuttifierade rapportering från arabvärlden? Kanske inget av det? Det framkommer nämligen i nästa scen att Hollender och Ljungström (och kanske framför allt då Ljungström) i första hand såg reportern som en ovanligt attraktiv kvinna.

Närmast komiskt blir filmen när man ställer vissa scener mot varandra. Vid ett par tillfällen visas Ljungström när han framför några av sina visor, som han har skrivit inspirerad av intrycken från det nya landet. En gång när han sitter bland några afganer, blir han upplyst om att hans gitarspel och falsett sång inte är välkommet. En annan gång står han efter mörkrets inbrott på en gata och sjunger och spelar sina eget komponerade verk. Både Ljungström och Hollender blir bryskt iväg körda av befolkningen och den lokala ordningsmakten. Hollender filmar hela förloppet och lämnar platsen med en kommentar om att "dom djävlarna inte har vett att uppskatta kultur". Något längre fram i filmen sitte Ljungström utomhus och äter. Han säger att det är "för djävlig musik" som hörs. Tolken tillrättavisar och informerar att det är någon som ropar ut texter ur Koranen, som hörs. "Ett djävla oväsen är det i alla fall", konstaterar Olle. Är detta ett medvetet sätt att visa svårigheterna att förstå en anna kultur, eller tar filmteamet på sig rätten att ha samma tolkingsföreträde som CNN? Ja, det är nog en fråga som varje tittare bör ställa sig.

United States of Afghanistan avslutas med att några av filmens medverkande får kommentera läget i Kabul, ett år senare. Situationen har då stabiliserats och vi får veta att bombningarna har upphört och att Kabul är en tryggare stad att leva i. Detta har åstadkommits genom de amerikanska styrkornas närvaro, slås det fast. Som åskådare blir man något förvånad av detta faktum. Helt plötsligt hyllas den västerländska närvaron. Är alla problem uppklarade och har det enbart skett med USA:s hjälp? Avslutningen upplevs som något abrupt och ensidigt rapporterad. Självklart gläds man åt att framsteg har ägt rum, men inte är väl allt frid och fröjd?

Till slut måste det ändå lyftas fram att United States of Afghanistan är ett lovvärt initiativ att visa upp en del av världen, som får allt för lite och ensidig rapportering i media. Åskådaren får se mer om Afghanistan under en timme, än vad som visas upp under mycket lång tid i ordinare nyhetsbevakning. Det är något som Pål Hollender skall ha på pluskontot.

Vi du se dokumentären, så visas den igen på SVT1 söndag kl 15.15. Det rekomenderas.