Filmen, teven och boken

Blogg om film och teve. Ibland också om musik och annat som kan betraktas som kultur. Utgångspunkt Växjö.

torsdag, februari 09, 2006

Film: 165 Hässelby

Besökte Göteborgs Filmfestival förra veckan och stegade ut från vandrarhemmet i strålande solsken i lördags. Gick den korta vägen ner till Järntorget, som är festivalens kärna. Rundade biografen Draken och vidare ner till kajen. Stod en stund i den bitande kylan i väntan på färjan, som skulle ta mig den korta vägen över älven till Lindholmen. Letade mig sedan fram till den kombinerade biografen och teatern Aftonstjärnan. Och maken till charmigt ställe har inte skådats på mycket länge. Aftonstjärnan är inrymt i en gammal kåk från tidigt 1900-tal. Placerad i en backe, ser huset ut att luta åt alla möjliga håll och kanter. Utan för huset har Cajsa hängt upp en handskriven lapp. Hon har fredagen innan tappat sina vantar. Troligtvis på Lindholmsvägen. Det är kallt utan vantar denna februari i Göteborg. Jag hoppas att Cajsas händer får värme.

Med nyfunna förväntningar öppnar jag den gamla knarriga trädporten till Aftonstjärnan och går uppför den ojämna stentrappan. På andra våningen möts jag av en man med typiskt göteborgsutseende. I händerna har han en bricka full av hemgjorda semlor. Jag slår mig ner i den rymliga cafélokalen och hugger in på nybryggt kaffe och himmelsk semla. Det är en sådan dag, då trivsamheten har lagt sig som helande bomull kring hela min existens. Kommer i samspråk med mannen med göteborgsutseende. Han är såklart väldigt sympatisk. Han berättar att dom då och då anordnar temakvällar på Aftonstjärna. Sist hade dom Fransk afton. Först visades den franska filmen Delikatessen och sedan intogs Fransk löksoppa, rödvin och några bitar ost. Därefter återgick församlingen till salongen och tittade på Agnès Jaouis Se Mig. Nästa gång är temat Italien, berättar mannen, och jag önskar att jag kunde vara där. Efter avslutad fika och pratstund är det dags för film.

165 Hässelby är en dokumentär ifrån 2005 av Mia Engberg, som utspelar sig i nutid. Hässelby är en Stockholmsförort, som under 1950-talet byggdes upp som en del av det svenska folkhemmet. Hur det var att leva där när det var nybyggt skildras utmärkt av Per Anders Fogelström i Stad i Världen, som är den avslutande boken i romanserie Stad. Visserligen är det närliggande Vällingby, som beskrivs i Fogelströms berättelse, men jag förställer mig att det är ur socialt perspektiv är förhållandevis likt.

I 165 Hässelby får vi följa Frasse, Julio, Ayesha och Dino. Frasse är 13 år och har fått diagnosen ADHD. Hans överaktivitet gör att det blir struligt i skolan och förortsmiljön lugnar knappast hans oroliga själ. Han säger själv i filmen att han kan vara ”ganska jobbig ibland”. Frasse vill få utlopp för sin kreativitet och drömmer om att bli graffitimålare.

Julio kom till Sverige från Chile för 5 år sedan. En dag när han skulle ta ut pengar från bankomaten strulade det, vilket resulterade i att banken snöt honom på drygt 4000 spänn. Julio har en stark tilltro till det svenska samhället och utgår från att banken kommer att ge tillbaka honom pengarna. Så blir det tyvärr inte. Julio stångar pannan blodig mot det stelbenta bankväsendet och den svenska byråkratin, men utan resultat. Hans bild av det rättvisa Sverige krackelerar bit för bit.

Dino är graffitimålare. Han har åkt fast flera gånger och får nu jobba häcken av sig för att betala tillbaka skadestånd på över 70 000 kronor. Dino gör illegal konst som allt som oftast snabbt tvättas bort. ”Det finns inget annat folkslag som har offrat så mycket för nästan ingenting”, kommenterar Dino. Ett uttalande som säger en hel del om graffitimålarnas vardag och brinnande drivkraft.

Ayesha är musiker. Hon är engagerad i det lokala kulturlivet och anordnar Hässelby-dagen en sen augustilördag. Ayesha utsöndrar en osviklig framtidstro trots att hennes syn på samhället är kritiskt. Hon har en kämparglöd, som är avundsvärd och inspirerar. Hon brinner för osvikliga ideal på det sätt som det gör hos en tonåring, men som allt för få människor lyckas ta med sig in i vuxenlivet.

Växelvis följer Engberg dessa personligheter och deras livsöden under ett knappt år. Det är berättat med värme och starkt intresse av människor som bor och lever i Hässelby. Engbergs 165 Hässelby är en logisk följd av Stefan Jarls Mods-triologi och Reiner Hartlebs filmer om Jordbrobarnen. Men där Hartleb understundom frossar i förortens fallenhet för ocredig smak och där Jarls persongalleri i första hand fokuserar på utslagna människor med missbrukar problem, visar istället Engberg upp en mer mångfasetterad bild av svenskar födda med förödande liten ekonomisk makt. 165 Hässelby är ett dokument över det nutida svenska klassamhället och filmen visar upp hur livsdrömmar frodas och tar sig uttryck i den del av samhället som inte subventioneras av statliga kulturpengar. Engberg lyckas skildra detta utan att efterlämna en fadd smak av klassturism.

När filmen är slut vandrar jag återigen ut i vinterkylan och strålande solsken. Tänker att om filmen hade utspelat sig 100 år tidigare är det mycket möjligt att det just är dessa gamla arbetarkvarter som hade kunnat vara föremål för filmen. Går ner mot färjan och väntar en stund i solskenet. Röker en cigg fastän jag inte borde. Sätter mig så småningom på båten och isflaken på älven ligger i stora sjok, så som dom gör i en gammal film med Anderssonskans Kalle. Ni vet de där gamla svenska filmerna där arbetarklassen framställdes som lustigkurrar som var glada och nöjda så länge tanterna fick lyssna på radio, gubbarna dricka en pilsner och barnen busaktigt fick kasta snöboll på en förbi passerande konstapel.

Jag vänder återigen mitt ansikte mot solen och jag får ett sms som andas längtan. Börjar fundera på vilken kaj jag skall stiga av vid. Vilken kaj lockar mest? Måste jag stiga av?

P.s Om du har läst det här tyder det mesta på att jag inte bara steg av färjan utan även förflyttade mig hem till den lilla staden, efter sköna dagar i Göteborg. D.s.

Counter Stats
kitchen ideas Bloggtoppen.se