Teater: De Sammansvurna

I tisdags var det återigen dags för teater. Denna gång i den lilla stadens konserthus, som är ett typiskt 1990-talsbygge. När det ståtliga huset skulle invägas skulle det ske med lite ungdomlig prägel, hade några politiker och kulturtjänstemän tänkt sig. Därför kom Pontus och Amerikanarna dit och spelade.... Tja, med en sådan sjudundrande invigning kunde det nog bara sluta på ett sätt. Det var ett dyrt hus att bygga och ingen ville se Pontus och Amerikanarna och andra felsatsningar. Det ledde till ekonomiska problem och slutligen konken. Men likt andra 90-tals byggen finansierades det hela av banker som sedermera gick till Bankakuten och kvitterade ut ersättning i form av skattemedel. Fast numera står huset stadigt. Man har hittat sin publik och evenemangen duggar tätt i stadens konserthus. Nåväl, det var inte det som denna text skulle handla om.

De Sammansvurna: Teater av Thomas Bernhard
Plats: Växjö Konserthus
Kulturklädsel: Brun sammetskostym

Thomas Bernhards pjäs De Sammansvurna är från 1979 och har nu nått Sverige via Riksteatern och en översättning av Bodil Malmsten . Och likt senare års tysk kultur är det en uppgörelse med nazitiden och Andra Världskrigets konsekvenser. Det är lätt att sätta in pjäsen i väv av kulturyttringar som exempelvis, Högläsaren av Bernhard Schlink, Wolfgang Beckers film Good Bye Lenin och Undergången- Hitler och Tredje Rikets Fall.

De Sammansvurna är en föreställning som är förlagd till 1970-tal. I en lägenhet bor och lever tre syskon, som är i en ungefärlig ålder mellan 55-65. Deras föräldrar är döda och de har tillbringat hela sitt liv tillsammans i denna lägenhet. Den yngsta systern är förlamad och sitter i rullstol. En gång i tiden var hon familjens rebell och svarta får genom att sympatisera med socialismen/kommunismen. Mellansystern ägnar dagarna åt att ta hand om hushållet, sin yngre syster och den äldre brodern. Hon är självuppoffrande, men också mycket självömkande och har själv tagit på sig rollen som familjens martyr. Av egoistiska skäl och för att berättiga sin existens gör hon sig oumbärlig genom att sköta alla hemmets sysslor. Den äldre brodern, som snart skall pensioneras, är hovrättspresident. Självgod, pösig och med en självklar åsikt om att han både vet bäst och är bäst.

Den dag som åskådaren får bevittna är Himmlers födelsedag. Detta skall syskonen fira på sedvanligt maner. Fin middag, brodern i nazi-uniform, bilder och minnen från förr, en hel del alkohol och slutligen brukar brodern och den äldre systern gå till sängs med varandra.

Skådespelarensemblen, som består av Börje Ahlstedt, Margaretha Byström och Irene Lindh, gör ett utmärkt jobb. Och visst är pjäsen välskriven. Det finns dock problem med föreställning. Eftersom de tre karaktärerna utan vidare skulle kunna diagnostiseras med någon psykisk sjukdom och deras öde trots allt är ganska udda, känner man ingen större identifikation med det som händer på scenen. Det blir istället ett välspelat historiskt dokument som vädjar till vår intellektuella förmåga att sätta in pjäsen i ett sammanhang. Tyskland och Europas 1900-tals historia är viktig att hålla i minnet och man kan berätta om den ur obegränsat många vinklar. Allt för att göra det obegripliga lite mer begripligt. Så även om jag tycker att riksteaterns uppsättning av De Sammansvurna är bra, men kan jag inte bortse ifrån att den blir lite för lätt att distansera sig ifrån. Detta beroende på att de tre syskonens mentala hälsa överskuggar deras mer allmänmänskliga drag.

P.S. Om du inte har vill eller har möjlighet till att se De Sammansvurna föreslår jag att du läser Bernhard Schlinks Högläsaren istället. D.S.

Teater: Fröken Julie

I måndags var det andra dagen i Håkan och Petters (egna lilla) kulturfestival. Efter den underbara filmen Brunnen var det dags att bege sig till Växjö Teater, som har anor ifrån mitten av 1800-talet. En fin gammal byggnad helt enkelt. Teater på riktigt. Parkett och etager. Små loger längst fram ovanför scenen, där numera oftast någon tekniker huserar. Logerna skulle vara ett perfekt tillhåll för dom där två gamla sura gubbarna, som brukade figurera i Mupparna. När jag sitter där på parkett och tittar på interiören, tycker jag att den påminner en hel del om den teater som man kan se i rockoperan Tommy. Ni vet, när Elton John spelar Pinball Wizard iförd gigantiska platådojor och spelar piano på ett flipper spel. Sedermera tillverkades det ett flipperspel med Tommy som tema. I en svunnen tid var jag grym på just det flipperspelet. Men det är länge sedan nu. I en svunnen tid. Det är lätt att tankarna skenar iväg, när man sitter i en teatersalong och väntar på att föreställningen skall börja. Jag önskar att jag besökte teatern oftare.

Fröken Julie: Teater av August Strindberg
Plats: Växjö Teater
Kulturklädsel: Brun kofta, modell bibliotekarie/tyska lärare

Det är nog svårt att skriva något om denna pjäs som inte redan är skrivet. Just nu är väl den mest omtalade uppsättningen den som spelas på Dramatens Lilla Scen med Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt. Men enligt det lilla programblad, som jag har i min hand, framkommer det att Fröken Julie spelas på inte mindre än sju scener runt om i landet under hösten. Det om något borde vittna om pjäsens popularitet och tidlöshet. Den uppsättning som jag ser är producerad av David Ringqvist och Klara Stiener. Ensemblen består av Moa Gammel (Julie), Emil Jonsson (Jean) Hanna Fred Ekman (Kristin) och Nina Vieweg (Flickan). Viewegs rollfigur kommer in mellan olika scener och via dans anspelas och förstärkes stämningar och känslor i föreställningen. Det fungerar bra. Framför allt för mig som inte tillhör de vanaste av teaterbesökare, blir det en skön stund för eftertanke och reflektion. Övriga ensemblen gör också en stabil insats, men det är kanske Emil Jonsson som sticker ut lite extra. Första akten är bra, men saknar lyft. I andra akten ökar dramatiken och intensiteten. Det blir föreställningens räddning. Någon uppfattning om huruvida denna uppsättning Fröken Julie är bättre eller sämre än andra har jag tyvärr ingen uppfattning om. Jag konstaterar bara att det är underbart att vara tillbaka i en teatersalong och uppleva ett skådespeleri på plats och framför allt komma ifrån både dator och teve för en kväll. Som tur är redan även morgondagendag vigd åt teaterbesök. I tisdags kväll var jag och såg Riksteaterns uppsättning av De Sammansvurna. Om den föreställningen kommer det en text inom kort. Kulturveckan går vidare...

Film: Brunnen

Ibland får man en stark längtan efter att dra igång någon form av projekt, bara för att förgylla tillvaron. Ibland är det något stort och ibland är det något litet. Dagens infall var att, tillsammans med Håkan, starta en egen liten kulturfestival. Under kommande vecka skall vi under parollen Håkan och Petters (egna lilla) kulturfestival kasta oss ut i småstadens kulturutbud. Schemat ser ut enligt följande. Idag söndag blev det besök på Palladium för att se filmen Brunnen, imorgon blir det Växjö Teater och en uppsättning av Strindbergs Fröken Julie, tisdag kväll är vigt åt besök på Konserthuset och Riksteaterns uppsättning av De Sammansvurna med bland annat Börje Ahlstedt och avslutning sker på torsdag med en Paris konsert på Kafé de Luxe.

Här följer en rapport från första evenemanget i Håkan och Petters (egna lilla) kulturfestival:

Brunnen: Film av Kristian Petri.
Plats: Palladium.
Kulturklädsel: Stor stickad tröja och gammal knarrig skinnjacka.

För några år sedan såg jag Kristian Petris Atlanten. En film som jag blev helt fast i och var tvungen att se om ett flertal gånger. Atlanten skildrar en resa genom Atlanten från norr till söder. Med ett fantastiskt foto och Max von Sydows trygga berättarröst skapades det filmpoesi av sällan skådat slag. Därefter har jag sett Tokyo Noise. En film som hade sina höjdpunkter, men som inte riktigt nådde upp till samma nivå som Atlanten.

Idag var det då dags för att se Petris senaste alster Brunnen. Filmen är en resa genom Spanien, där Petri försöker finna spår av Orson Wells många och långa besök i landet. Framför allt vill Petri försöka lösa mysteriet med varför kvarlevorna efter Wells återfinns i en brunn i trädgården hos en av Spaniens genom tiderna störste tjurfäktare.

Redan från början kan jag slå fast att Brunnen är en skön film. Foto är vackert och jag är beredd att hålla med Johan Croneman om att Jan Röed förtjänar en guldbagge för bästa foto. Kristian Petri har denna gång själv tagit på sig uppgiften att vara berättarröst. Det funkar bra, men Petris röst kan naturligtvis inte mäta sig med von Sydows i Atlanten. Berättelsen i Brunnen är på känt Petri maner poetisk och mångdimensionell. Ofta konnoteras det till Wells olika verk och kanske då framför allt Citizen Kane. Brunnen glider sakta och behagligt fram genom att vykortsliknande foton varvas med intervjuer av människor som har varit i kontakt med Wells under hans livstid. Petri visar också Wells egna dokumentation av sin tid i Spanien mellan åren 1954 till 1969. Mycket av denna dokumentation består i filmer från när Wells filmar landskap och byar inifrån sin bil. Wells sätt att dokumentera Spanien blir också Petris sätt att dokumentera sin resa. Flertalet gånger återkommer scener där man filmar det spanska landskapet inifrån en bil till tonerna av smäktande jazzmusik eller någon av Petris filosofiska utläggningar. Petris filosoferande, om konsten och berömda konstnärers dragning till tjurfäktning, eller om fascinationen för hotell och hotellvistelser, och om den ständigt återkommande frågan om Wells likt sin karaktär Charles Foster Kane avslöjade sin innersta personlighet på sin dödsbädd, är partier i filmen som dröjer sig kvar hos åskådaren. Petri har ett alldeles eget filmberättande, som skapas genom en väv av bilder och funderingar. Det stillsamma och finstämda berättandet gör att åskådaren får möjlighet att utveckla sina egna tankar och bilder kring de teman som Petri förmedlar och det är något som jag uppskattar mycket. Brunnen är den mest sevärda svenska filmen sedan Carl Johan de Geers Med Kameran som Tröst (del 2).

Efter denna flygande start på Håkan och Petters (egna lilla) kulturfestival är det imorgon dags att gripa sig an Strindbergs Fröken Julie.

Musik: Junip

Just nu pågår den skönaste av höstar och jag vill aldrig att den skall ta slut. Min lilla stad tillhör tillsammans med Borås den regnigaste staden i landet. Men inte år 2005. I höst skiner solen, min far har blivit friskförklarad från cancer, Östers IF är tillbaka i allsvenskan och min omgivning är fylld av människor som jag beundrar och tycker om. Höstlöven är guldgula och ligger spridda i organiserad oreda på promenadstigarna. Det är lätt att man kommer att tänka på den där scenen i When Harry Met Sally, när Billy Crystal och Meg Ryan går runt och sparkar på löv i Central Park. Det är inte ofta jag erkänner det, men det är en film som jag såg tre gånger på bio. Jag får skylla på att jag var ung och nyinflyttad till Stockholm. Idag är When Harry Met Sally knappast en film som finns med på min topplista, men just då var den filmen balsam för en 18-årings ensamma hjärta.

Mitt i denna höst var det i torsdagskväll åter dags att kliva ner i Kafe de luxe trivsamma källare. Denna gången i sällskap med bland annat Svarta Hatten, som är den skönaste av snubbar. I somras åkte Svarta Hatten med i den gamla Golfen ner till Kristianstad för att se Öster Dam vinna mot Kristianstad/Wä med 1-0 och som tack för gammal vänskap bjöd Hatten på friplåtar till torsdagens spelning med Junip.

Poptrion Junip består av, den inte helt obekante José Gonzáles, samt Tobias Winterkorn på keyboard och Elias Araya på trummor. Och visst märks det att Gonzáles är med och sätter sin prägel på Junips musik. Det är lågmält, sparsmakat och finstämt. Med låtar som Distraction, Use Black och Ghost of Tom Joads skapas kvalitetspop, som är närbesläktad med den musik som José Gonzáles spelar som soloartist, men Junips framtoning är något lite mer rockig malande. Det är en ljudbild som är som gjord för en småkall höstdag i oktober. Dock infinner sig en känsla av att något saknas. Något som är svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske är det mer utmejslade låtar, kanske är det ännu lite mer mangel och malande. Det finns helt enkelt i Junips fall risk för att dessa duktiga musiker spelar allt för fint och bra. En skönhetsfläck här och där hade kunnat lyfta musiken ytterliggare en nivå. Torsdagskvällens spelning är dock ingalunda en besvikelse. Junip är en habil poptrio och deras musik fungerar utmärkt som soundtrack till hösten 2005, som jag aldrig vill skall ta slut.

Jag: Förkyld

Åh, det är stentrist att vara förkyld. Vilket är något som jag kan konstatera efter att ha haft någon suspekt variant av höstinfluensa i en och en halv vecka nu. Det som är ännu tristare är att jag fortfarande inte har lyckats bli frisk. Därför har det inte blivit så mycket skrivet på den här bloggen den senaste tiden. Orkar inte kolla på film och knappast teve heller med någon större entusiasm. Har dock hunnit läsa lite, om än ganska minimalt. Är alldeles för uttråkad för att orka skriva. Te och honung sköljs ner med REM "Electrolite" och "I Wanted to Be Wrong". Förhoppningsvis ger förkylning med sig senare i veckan, så att jag kan knåpa ihop en lite mer meningsfull text än den du just har läst. Till dess: hej svejs