Musik: The Cardigans

Satte mig på tåget direkt efter jobbet i måndags för att åka ner till KB och kolla på The Cardigans. Sov i någon timme på tåget och var sedan framme i Malmö. Käkade middag på Vinylbaren med den bästa av vänner och senare fick vi även sällskap av den store Ulf Lundell fantasten. Men också den märkliga kvinnan som jag inte känner dök upp. Hon ser lika cool ut som snäll. En ovanlig kombination. Har egentligen bara träffat henne en gång och det var på våren 95. Hon hade samma tröja på sig som Tina Kellegher i The Snapper. Jag och min gode vän mötte henne en fredagseftermiddag i skivbutiken. Jag inhandlade Cardigans Life-platta. Sedan kalasade vi till 4 på morgonen ackompanjerade av tonerna från Cardigans och Green Day inställt på repeat. Det var en jäkligt rolig natt. Brukar ibland tänka tillbaka på den där natten, som det optimala fredagsfesten. Och nu var vi tre plötsligt återförenade strax innan en Cardigans spelning, drygt 10 år senare, och jag har en extra biljett som jag kan dela med mig av. Märkligt. Fast vi är äldre nu och tyvärr är vi nog också en smula tråkigare, men jag hoppas hon har det bra.

Alla texter om The Cardigans brukar börja med att beskriva att bandet en gång i tiden spelade Tamburin producerad cocktailpop och det blev succé i Japan och på diverse andra ställen. Därefter kastade Cardigans popen på hyllan och började spela rock, samtidigt som Nina Persson började skriva låttexter. Därefter brukar artiklarna diskutera huruvida det var bättre för, eller det är bättre nu. En tämligen meningslös och tråkig diskussion, enligt mig. Så jag struntar i den.

KB är fullsatt av personer mellan 30 och 40. De flesta har nog följt bandets musik och äventyr sedan mitten av 90-talet. Zippat dry martini i baren till bandets tidiga plattor och numera små diggar man lätt till bandets senaste platta samtidigt som vardagssysslor som disk och städning utförs. Jo, jag vet. Jag är en av dom. Och nog låter det bra när bandet står på scen denna måndagskväll. Till och med bättre än vad det gör hemma på stereon. Soundet är tyngre, basen är ruggig och trumkompet låter apbra. Lägg därtill Ninas röst och bra texter, samt gitarrslingor med hög igenkännigsfaktor från Peter Svensson. Men överraskad, det blir jag inte, och inte extatisk heller. Det blir liksom mest en trivsam kväll, med trivsam musik. Sådär lagom trivsamt en måndagskväll när man kan dricka två pilsner och lyssna på musik och sedan stiga upp och jobba dagen efter. Cardigans är likt en fåtölj av Bruno Mathsson och ljuslyktor från Iitala, snyggt och bekvämt. Men också förutsägbart, stiliserat och en smula tråkigt i längden.

Trots att det låter bra och är snyggt, så lyfter spelningen aldrig riktigt. Tokdans, likväl som emotionella utflykter uteblir. Men om man skall plocka fram några ögonblick som trots allt är minnesvärda under kvällen, så är det värt att nämna ”Don´t Blame Your Daughter”, ”Live and Learn” och ”For What It´s Worth”. Måndagskvällen på KB var knappast euforisk eller överraskande, men väl trivsam och snygg.