Bok: Educating Rita

Hamnade i ett samtal om universitetsvärlden för en tid sedan. Vi kanske borde ha talat om någonting annat, men för stunden var det ett lagom ofarligt samtalsämne och för all del intressant. Vi hade båda delade känslor inför inträdet i den akademiska världen. Visst var en del undervisningstillfällen lärorika och visst förekom det intressant litteratur, men nog hade man hoppats på att det skulle finnas ett rikare utbud av studenter som ville diskutera och utbyta åsikter. Nivån på engagemang är ju närmast obefintlig, så länge det inte handlar om att planera nästa spritfest. Nåväl, det hela sluta det med att jag fick låna hem Educating Rita av Willy Russell och en återhållsam förhoppning om att vi skulle ses igen.

Educating Rita (Timmarna med Rita) är en pjäs, som också har spelats in som film. Då med Michael Caine och Julie Walters i huvudrollerna och det lär vara en av Hoa-Hoa Dahlgrens favoritfilmer. Själv har jag varken sett filmen eller teaterföreställningen. Inte ens hört talas om boken, vilket jag kanske borde ha gjort. Men för er som inte känner till historien kan berättas att handlingen utspelar sig under sent 1970-tal och kretsar kring två personer. Dels Rita som är en 26-årig damfrisörska, kommer ifrån arbetarklassbakgrund och har en ganska låg grad av allmänbildning. Ägnar sig mest åt att läsa Harlekin-litteratur etc. Nu har hon bestämt sig för att göra förändringar i sitt liv och har därför sökt in till universitetet där hon får undervisning av den luggslitne litteratur läraren Frank. Frank är åldrande och minst sagt trött på sitt arbete. Livsgnistan är närmast obefintlig och det krävs en hel del whiskey för att genomlida dagarna. Vi får följa de båda under tiden deras vänskap utvecklas, samtidigt som Rita fascineras och formas av den akademiska världen. Frank har ambivalenta känslor inför Ritas transformation. Han uppmuntrar henne till att ta del av den klassiska litteraturen, samtidigt som han bävar inför det faktum att Rita enbart är på väg att byta ut sitt invanda tankemönster präglat av sin arbetarklass bakgrund mot det nya tankesättet som präglas av akademin. Social påverkan är ett dilemma även för den som förespråkar fritt tänkande.

Educating Rita diskuterar samma problematik som tidigare har visats upp i Pygmalion och My Fair Lady. Problematiken är med andra ord inte särdeles ny, men kanske minst lika angelägen som tidigare. Inte minst med tanke på den enorma expansion som många landsorts universitet har genomgått under de senaste åren. Rekrytering av nya studenter och expansion av platser och kurser ställer oundvikligen frågan om hur kvaliteten i utbildningen kan bibehållas. Missförstå mig inte. Jag är helt för en utbyggnad av universitetssfären och ser med glädje att tidigare underrepresenterade samhällsgrupper numera har större möjlighet till vidareutbildning. Det är dock viktigt att de som genom går en utbildning bibehåller sitt kritiska tänkande och använder sina nyvunna kunskaper till att ifråga sätta samtidsfenomen i samhället. Om universitetsutbildning enbart syftar till att stöpa om en svarvare till telefonsäljare så är inte mycket vunnet.

Educating Rita lyckas ganska träffsäkert beskriva fenomenet. Jag är uppvuxen i ett typiskt arbetarklass hem (farsan lastbilschaufför och morsan jobbar i skolbespisning) där litteratur och kultur är i princip frånvarande begrepp. Den enda kulturella aktivitet som föregick under min barndom var när vi en gång om året packade in familjen i en bil och körde till Eriksdalsteatern i Helsingborg för att kolla på när Nils Poppe spelade fars. Hur jag ändå ganska tidigt blev intresserad av böcker, film och andra konstformer vet jag inte riktigt. Trots att jag ställer mig frågan ganska ofta. Dock är jag emellanåt ett typiskt exempel på en Rita. Den som i likhet med mig kommer ifrån ett "lågkulturellt" sammanhang blir oftast den som med sina nyvunna kunskaper starkast ansluter sig till dom "högkulturella" värderingar. Vi har ännu nått den position inom den kulturella diskursen så att vi kan fritt leka med konventionerna. Vi kan allt för ofta vara alldeles för angelägna om att bryta med vår tidigare kulturella referenser, istället för att ifrågasätta den borgerliga smaken med samma granskande öga som vi ifrågasätter arbetarklassens kulturyttringar. Lasse Åberg utryckte det hela så här en gång
- Att komma ifrån arbetarklass innebär att man har taskig smak, taskigt självförtroende, men ganska mycket sunt förnuft.

Dom två första påståendena belyser ganska väl varför sådana som Rita och jag ibland allt för okritiskt faller in i samma spår som de som har makten att definiera bra och dålig kultur.

Musik: The Tough Alliance

I denna blogg brukar det mest handla om film och teve, men ibland snubblar man över överraskande skojiga saker som man måste skriva om. Det här är ett sådant tillfälle och eftersom allt kan bli en text, så kommer dagens inlägg att handla om The Tough Alliance, som i torsdags besökte min lilla stad.

Tillsammans med min gode vän Håkan hoppade jag ner i Kafé de Luxes källare för att dricka någon pilsner, snacka lite taktik och förhoppningsvis få höra lite ren och skär pop. Utbudet av den sist nämnda varan är tämligen sparsmakat i den lilla staden. På allt för många ställen regerar Alcazar och deras RIX Fm-bekanta. Om oturen är framme kan man fortfarande få höra Opus med Life is life på ställen där invånarna köar mer än 30 minuter för att komma in. Inte ens på universitetets studentpubar är musiklivet särskilt spännande. Så Kafé de Luxe och den nystartade Club Judy är ett välkommet andningshål.

Källaren är från början fylld med all den där musiken som jag så länge saknat. Inte sedan jag besökte KB i Malmö i våras har jag upplevt den där varma känslan, som man får när DJ:n varannan gång spelar ens favorit låt och varannan gång spelar en potentiell favorit som man dittills inte har känt till. Efter någon timme är det dags för The Tough Alliance att äntra scenen. Upp på scen hoppar två glada ynglingar, vid namn Eric och Henning, men av detta ser man dock ingenting. Ty hela scenen och större delen av lokalen är fylld med rök. När röken har skingrats ser man fortfarande inte så mycket, för den lilla källarlokalen är helt mörk. Den förinspelade tapen med Tough Alliance musik hörs dock klart och tydligt. Och det låter skönt!

Till ljudet av deras förinspelade tape har sedan Tough Alliance party på scen. De dansar och dricker bärs och är samtidigt fullkomligt medvetna om att de är huvudpersonerna på festen. Utan att för den sakens skull bry sig det minsta om att försöka skapa en illusion av att man framför någon musik live. Verken instrumentellt eller vokalistiskt. Tough Alliance har inte ens brytt sig om att släpa upp någon gammal synth upp på scen. Publiken är snabba att haka på partyt och snart är scenen full av dansande människor till ljudet av Holiday, My Hood och Koka Kola Veins. Och själv kan jag inte annat än att skratta. Åt hela situationen och åt den smittande musiken.

Frågan är om man överhuvud taget kan se det hela som en spelning. Ja, varför inte. Ulf Lundells breda definition av vad en spelning kan var är ju numera välbekant för de flesta. Konstnärer som Roy Lichtenstein och Andy Warhol ifråga satte en gång i tiden gränsdragningen mellan konsten och den kommersiella bilden och på samma sätt skulle man kunna tolka Tough Alliance konsert som ett ifråga sättande av konsertbegreppet. Duon fungerar också som en utmärkt kommentar till vår samtid där det mesta handlar om illusion och konsumtion. Reklamen som ständigt översköljer oss ger löften som inte uppfylls när vi väl har gått ut och konsumerat produkten, vilket är en vetskap som vi har men ändå accepterar. Likaså odlar vi inte längre våra personligheter med hjälp av erfarenheter, utan istället antar vi en livsstil. En livsstil som i huvudsak baseras på vad vi konsumerar. Vilka kläder vi köper, vilken tevekanal vi tittar på, vilken bil vi kör omkring med och vilken musik vi konsumerar. Vi är det vi konsumerar, är ett signum för vår samtid.

Accepterar man denna beskrivning av verklighet (vilket jag tror Tough Alliance omedvetet gör), så är gruppens framträdande inte det minsta en besvikelse. Tvärt om. Tough Alliance lyfter begreppet ännu ett snäpp högre. Man har accepterat villkoren och gör nu det bästa och skojigaste av situationen. Med vetskap om att nästintill allt idag är en fejk, en illusion av något, så tänjer gruppen på gränserna. Var är mest äkta mellan playback, singback, eller röstmaskin som korrigerar när artisten sjunger falskt? Tough Alliance skiter säkert i vilket och kör bara på, utan att försöka övertyga någon om att musiken skapas här och nu. Istället skapas publikkontakt, dans och med en inramning av alkohol, ungdomlig eufori och en och annan tonårsgroupie, så har man skrapat ihop några av de viktigaste beståndsdelarna till popens egen tallriksmodell.

P.s Efter denna något skitnödiga analys av Tough Alliance spelning (jag är inte helt säker på att man skall teoretisera pop allt för mycket, utan snarare lyssna och känna) meddelar jag med glädje att DJ:n körde Primal Screams Swastika Eyes. Kanske orkar jag med ännu en höst i min lilla stad D.s

Teve: Grattis Världen

Jag hade en gång en lärare i filmvetenskap som drev tesen att filmmusikaler och porrfilm hade samma dramaturgi. I musikalen kan man berätta i princip vad som helst, bara det enkelt att förstå och leder fram till att man när som helst kan bryta berättelsen för att sjunga en sång. Musiken och sången är överordnad berättelsen och är det starkaste verktyget för att fånga åskådarens intresse. Inom porrfilmen gäller samma dramaturgi, men skillnaden att sången är utbytt mot annan verksamhet.

I söndags hade Kanal 5 premiär för en av höstens underhållningsprogram. Nämligen Filip Hammar och Fredrik Wikingssons reseprogram Grattis Världen. Konceptet är att de två männen åker runt i världen och försöker hitta på tokiga saker samtidigt som detta dokumenteras av ett kamerateam. I en av deras tidigare serier åkte de till Hollywood och hängde med udda kändisar. En serie som varvade både högt och lågt. Stundtals brilliant och stundtals bara trist och intetsägande. I Hammar och Wikingssons bästa stunder anar man både mediekritik och ifrågasättande av kändisideal, men dessvärre återfaller de båda allt som oftast till en tidig pubertets ålder där det mesta handlar om sprit- och drogromatik, skämt om kiss och bajs, varvat med fascination för sex- och porrindustrin.

Med viss förväntan slog jag mig ner i tevefåtöljen under söndagskvällen för att se vad de båda herrarna hade hittat på denna gång. Tyvärr besannades mina farhågor allt för tidigt. Redan efter en minut får vi se Hammar stå och spy efter ett närgånget besök av ett dike. Efter nio minuter roar de båda sig kungligt, genom att kasta bajs på varandra. Jag börjar ana att Hammar och Wikingsson kommer att ägna sig mer åt de förpubertala än åt ifrågasättande av samtidsideal. Det är synd.

I detta avsnitt besöker Grattis Världen Nya Zeeland och Queens Town. Man träffar på en man ute i bushen, som är vänlig och verkar intressant. Teamet följer med mannen hem och någon form av intervju börjar ta form. Tyvärr är det enda som framkommer av intervjun att mannen är tidigare alkoholist och jobbar som kotknackare. Han bor i ett mycket vackert hus, men allra vackrast är nog ändå inomhusstatyn av en naken man. I varje fall om man frågar de båda programledarna, som är djupt imponerade av statyns centrala delar.

Resan rullar vidare och efter diverse turer träffar man ännu en man. En man som presenteras som en guru inom äventyrssport och som ständigt är på jakt efter adrenalin kickar. Programledarnas frågor till denna man handlar i huvudsak om han har någon flickvän och hur länge sedan det var som han hade sex. Sedan skyndar teamet vidare. Något utrymme för de medverkande personerna att verkligen berätta något intressant ges inte. Och det är detta som blir premiärprogrammets dilemma. Man har inget att berätta och dom personerna som har något att berätta får inte tillfälle till det.

Det är då jag börjar tänka på min gamle lärares tes om musikaler och porrfilm. Grattis Världen är uppbyggt på samma sätt. Handlingen är så tunn, så att man när som helst kan avbryta programmet med scener där Hammar och Wikingsson testar något äventyr. Man får se dom hoppa gummisnodd ned för ett stup, cykla fort ner för en backe, flyga enmans flygplan som sitter fast i ett snöre, samt åka liten båt jätte fort i smalt vattendrag. Äventyren är kanske spännande att utföra på plats, men att se någon på teve som hoppar gummisnodd är mikroskopiskt lite underhållning.

Grattis Världen berättar faktiskt ingenting. Ett collage av bilder, varvat med ytliga personlighetsporträtt staplas på varandra. Där emellan utför Hammar och Wikingsson sina äventyr. Det hela blir därför lika ointressant som hos deras dramaturgiska genre vänner. Sist men inte minst avslutas programmet med att programledarparet sjunger en liten trudilutt om att supa borta är bra, men att supa hemma är ändå alltid bäst. Jag stänger av teveprogrammet med en gäspning.

TV: Veteran-TV

Söndag kväll framför teven är en skön tid. Det händer titt som tätt att jag tänker tillbaka på min barndoms söndagskvällar. I slutet av 70-talet var det Lödder på söndagens bästa sändningstid och några år senare var det Cosby som stod för trivselfaktorn i folkhemmet. Morsan kokade the och gjorde varma mackor lagom till programstart. Det var innan Medelhavsinspirerade tevekockar hade gjort entré i rutan, så på mackorna låg det konserverade päronhalvor och skinka. Aldrig har varma mackor med konserverade päronhalvor smakat så gott som vid dom där söndagskvällarna framför teven.

Allt det där hann jag tänka på när jag blev erbjuden the med smultronsmak strax innan Özz Nûjen och Bobbo Krulls nya program Veteran-TV startade i går kväll. Hade tidigare under dagen hastigt läst en artikel om programmet. Nûjen och Krull hade uttalat sig om hur pensionärer osynliggörs i dagens medier. Pensionärer skall inte synas och får inte komma till tals. Dessutom hävdade Nûjen att SVT var dåliga på att producera program för äldre. Café-program har lagts ner och Allsång på Skansen gör allt för att locka till sig unga tittare på de äldres bekostnad. Och nog kan man hålla med om det mesta i denna kritik, även om jag tror att många äldre har hittat till andra program (i andra kanaler) så som Doctor Phil, Extreme House Makeover och Bacholer. Jag får nog ändå säga att det var med en positiv förväntan som jag slog mig ner i tevesoffan med en kopp som doftade av artificiella smultron.

Programmet var producerat i ett förhållandevis snabbt tempo. Inslag vävdes ihop, återkom, varvades med reflekterande klipp och såväl informativa som skojiga inslag visades. Veteran-Tv är ett underhållande program med ett meningsfullt syfte. Man försöker att synliggöra och lyfta upp de äldres situation i dagens samhälle. En god vän kommenterade det hela med att säga "det var lika befriande som ovanligt att se en rynkig person på teve". Allt med programmet var faktiskt frid och fröjd tills eftertexterna började rulla. Visst hade jag redan tidigare gjort reflektionen att programmet var producerat av UR och visst hade jag reflekterat över att Nûjen och Krull hade lyckats marknadsföra programmet väl. Det är ju inte alltid som medieutrymme ges för kommande UR-produktioner.

Problematiken uppstod när jag förstod att Veteran-Tv är en samarbete mellan UR och Mittuniversitetet. Syftet med programmet är i första hand att locka fler unga till att vilja jobba inom äldrevården. Och som ett led i detta vill man locka sökande till Mittuniversitetets (och andra universitets) utbildningar. Det är i och för sig inget uppseende väckande med att UR samarbetar med andra utbildningsenheter, men det finns en problematik med tanke på det format som Veteran-TV har. Programmet är paketerat som ett underhållningsprogram, riktat till yngre om äldre. UR redogör för sitt samarbete, men det är inte uppenbart för tittaren att detta är ett program som syftar till att man skall konsumera en utbildning och påverkas till att ta jobb inom äldreomsorgen. I detta fallet är syftet gott, men hur hade man ställt sig om liknande värvningsprogram hade producerats tillsammans med försvarsmakten? Och vem betalar för att programmet skall sändas? UR, eller Mittuniversitet, eller möjligtvis båda två? Jag är ambivalent inför Veteran-projektet. Man befinner sig i ett gränsland när man producerar program med uttalade PR-ambitioner och förpackar det som underhållningsteve. I min värld stämmer det inte helt överens med SVT:s reklamkampanj om Fri Television. Vad tycker du, min bästa besökare?

Veteran-TV

Film: Agata och Stormen

Tog den gamla Golfen och körde till Jönköping och dess filmfestival igår. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Dels utgick den film som jag först skulle se och alldeles för tidigt blev jag hungrig och bestämde mig för att köra hem igen. Det blev alltså ingen Kebab Connection denna gången heller (missade den filmen även på Göteborgsfilmfestival, satt väl och käkade mossbricka på någon korvmojj skulle jag tro). Men jag han i varje fall med och se filmen Agata och Stormen under mitt Jönköpings besök. En film som enligt utsago hade gått för utsålt hus tidigare under festivalhelgen. Eftersom filmen var italiensk, så tänkte jag att det blir nog ganska okey.

Ja, själva filmen Agata och Stormen av Silvio Soldini är en komedi som inte går till historien som en av de bästa. Alla filmer man ser är långt ifrån bra och Agata och Stormen kan få slippa undan med att vara 2 timmars medioker, men trivsam film (på grund av att man får lyssna på italienska). Jag måste dock exemplifiera med några lustifikationer som finns med i filmen:

Agata kommer anländer till en öde tågstation i en liten stad. Hoppar in i en taxi och ber chauffören köra henne till ett visst hotell. Taxin startar och kör iväg. För att sedan stanna efter ca 20 meter och säga - Nu är vi framme. Men jag menar, kom igen. Liknande scener har ju funnits sedan inlandsisens tidevarv! Och det är inte bara att skämtet är gammalt och uttjatat, man förstår ganska omedelbart i scenen att det är just det här som skall hända. Någon endaste människa i filmteamet borde väl kunna säga ifrån- Det där kan vi inte ha med. Bara en 10-åring som har suttit i medial-karantän i hela sitt liv tycker att detta är ett kul skämt.

Ett annat exempel är den klassiska förväxling (gånger 2). Agata dejtar en kille och det är på väg att bli ett mer seriöst förhållande. Plötsligt en dag så ser Agata killen med en annan tjej på stan. Killen och tjejen pussas och är glada. Agata drar därför slutsatsen att killen är otrogen. Men, vad händer? Dejt-killen är oskyldig och söker upp sin dubbelgångare och tillsammans konfronterar de Agata för att förklara missförståndet. Är allt förlåtet? Nej, inte riktigt ännu. Men efter några dagar ser Agata dejt-killen på stan. Hon springer fram till honom, ber om förlåtelse och bedyrar sin kärlek. Och nu får ni fritt gissa till vilken person som hon bedyrar sin kärlek? Välj mellan dejt-killen eller hans dubbelgångare...... (funderat klart?)..... Jo, givetvis är det till dubbelgångaren. Va tossigt det blev. Med risk för att låta tjatigt, så måste jag nog ändå säga att även detta skämt är aningens uttjatat, förutsägbart och bättre hör hemma i en barnfilm.

Det finns dock förtjänster med filmen. Den är allmänt trivsam och man kan utan tvekan rabbla upp ett antal amerikanska filmer i samma genre som är betydligt sämre. Karaktärerna i filmen är flera och alla har de en lite udda personlighet, vilket medför man alltid hittar någon att tycka om. De sköna italienska miljöerna har dessutom alltid en positiv inverkan på mig.

Från början var det tänkt att denna text skulle handla om den mycket gula volvon som förekommer i filmen. Men om den får jag skriva en annan dag, för nu måste jag avsluta min italieninspirerade pasta-middag som står på spisen.