Teve: Grattis Världen

Jag hade en gång en lärare i filmvetenskap som drev tesen att filmmusikaler och porrfilm hade samma dramaturgi. I musikalen kan man berätta i princip vad som helst, bara det enkelt att förstå och leder fram till att man när som helst kan bryta berättelsen för att sjunga en sång. Musiken och sången är överordnad berättelsen och är det starkaste verktyget för att fånga åskådarens intresse. Inom porrfilmen gäller samma dramaturgi, men skillnaden att sången är utbytt mot annan verksamhet.

I söndags hade Kanal 5 premiär för en av höstens underhållningsprogram. Nämligen Filip Hammar och Fredrik Wikingssons reseprogram Grattis Världen. Konceptet är att de två männen åker runt i världen och försöker hitta på tokiga saker samtidigt som detta dokumenteras av ett kamerateam. I en av deras tidigare serier åkte de till Hollywood och hängde med udda kändisar. En serie som varvade både högt och lågt. Stundtals brilliant och stundtals bara trist och intetsägande. I Hammar och Wikingssons bästa stunder anar man både mediekritik och ifrågasättande av kändisideal, men dessvärre återfaller de båda allt som oftast till en tidig pubertets ålder där det mesta handlar om sprit- och drogromatik, skämt om kiss och bajs, varvat med fascination för sex- och porrindustrin.

Med viss förväntan slog jag mig ner i tevefåtöljen under söndagskvällen för att se vad de båda herrarna hade hittat på denna gång. Tyvärr besannades mina farhågor allt för tidigt. Redan efter en minut får vi se Hammar stå och spy efter ett närgånget besök av ett dike. Efter nio minuter roar de båda sig kungligt, genom att kasta bajs på varandra. Jag börjar ana att Hammar och Wikingsson kommer att ägna sig mer åt de förpubertala än åt ifrågasättande av samtidsideal. Det är synd.

I detta avsnitt besöker Grattis Världen Nya Zeeland och Queens Town. Man träffar på en man ute i bushen, som är vänlig och verkar intressant. Teamet följer med mannen hem och någon form av intervju börjar ta form. Tyvärr är det enda som framkommer av intervjun att mannen är tidigare alkoholist och jobbar som kotknackare. Han bor i ett mycket vackert hus, men allra vackrast är nog ändå inomhusstatyn av en naken man. I varje fall om man frågar de båda programledarna, som är djupt imponerade av statyns centrala delar.

Resan rullar vidare och efter diverse turer träffar man ännu en man. En man som presenteras som en guru inom äventyrssport och som ständigt är på jakt efter adrenalin kickar. Programledarnas frågor till denna man handlar i huvudsak om han har någon flickvän och hur länge sedan det var som han hade sex. Sedan skyndar teamet vidare. Något utrymme för de medverkande personerna att verkligen berätta något intressant ges inte. Och det är detta som blir premiärprogrammets dilemma. Man har inget att berätta och dom personerna som har något att berätta får inte tillfälle till det.

Det är då jag börjar tänka på min gamle lärares tes om musikaler och porrfilm. Grattis Världen är uppbyggt på samma sätt. Handlingen är så tunn, så att man när som helst kan avbryta programmet med scener där Hammar och Wikingsson testar något äventyr. Man får se dom hoppa gummisnodd ned för ett stup, cykla fort ner för en backe, flyga enmans flygplan som sitter fast i ett snöre, samt åka liten båt jätte fort i smalt vattendrag. Äventyren är kanske spännande att utföra på plats, men att se någon på teve som hoppar gummisnodd är mikroskopiskt lite underhållning.

Grattis Världen berättar faktiskt ingenting. Ett collage av bilder, varvat med ytliga personlighetsporträtt staplas på varandra. Där emellan utför Hammar och Wikingsson sina äventyr. Det hela blir därför lika ointressant som hos deras dramaturgiska genre vänner. Sist men inte minst avslutas programmet med att programledarparet sjunger en liten trudilutt om att supa borta är bra, men att supa hemma är ändå alltid bäst. Jag stänger av teveprogrammet med en gäspning.