Musik: The Tough Alliance

I denna blogg brukar det mest handla om film och teve, men ibland snubblar man över överraskande skojiga saker som man måste skriva om. Det här är ett sådant tillfälle och eftersom allt kan bli en text, så kommer dagens inlägg att handla om The Tough Alliance, som i torsdags besökte min lilla stad.

Tillsammans med min gode vän Håkan hoppade jag ner i Kafé de Luxes källare för att dricka någon pilsner, snacka lite taktik och förhoppningsvis få höra lite ren och skär pop. Utbudet av den sist nämnda varan är tämligen sparsmakat i den lilla staden. På allt för många ställen regerar Alcazar och deras RIX Fm-bekanta. Om oturen är framme kan man fortfarande få höra Opus med Life is life på ställen där invånarna köar mer än 30 minuter för att komma in. Inte ens på universitetets studentpubar är musiklivet särskilt spännande. Så Kafé de Luxe och den nystartade Club Judy är ett välkommet andningshål.

Källaren är från början fylld med all den där musiken som jag så länge saknat. Inte sedan jag besökte KB i Malmö i våras har jag upplevt den där varma känslan, som man får när DJ:n varannan gång spelar ens favorit låt och varannan gång spelar en potentiell favorit som man dittills inte har känt till. Efter någon timme är det dags för The Tough Alliance att äntra scenen. Upp på scen hoppar två glada ynglingar, vid namn Eric och Henning, men av detta ser man dock ingenting. Ty hela scenen och större delen av lokalen är fylld med rök. När röken har skingrats ser man fortfarande inte så mycket, för den lilla källarlokalen är helt mörk. Den förinspelade tapen med Tough Alliance musik hörs dock klart och tydligt. Och det låter skönt!

Till ljudet av deras förinspelade tape har sedan Tough Alliance party på scen. De dansar och dricker bärs och är samtidigt fullkomligt medvetna om att de är huvudpersonerna på festen. Utan att för den sakens skull bry sig det minsta om att försöka skapa en illusion av att man framför någon musik live. Verken instrumentellt eller vokalistiskt. Tough Alliance har inte ens brytt sig om att släpa upp någon gammal synth upp på scen. Publiken är snabba att haka på partyt och snart är scenen full av dansande människor till ljudet av Holiday, My Hood och Koka Kola Veins. Och själv kan jag inte annat än att skratta. Åt hela situationen och åt den smittande musiken.

Frågan är om man överhuvud taget kan se det hela som en spelning. Ja, varför inte. Ulf Lundells breda definition av vad en spelning kan var är ju numera välbekant för de flesta. Konstnärer som Roy Lichtenstein och Andy Warhol ifråga satte en gång i tiden gränsdragningen mellan konsten och den kommersiella bilden och på samma sätt skulle man kunna tolka Tough Alliance konsert som ett ifråga sättande av konsertbegreppet. Duon fungerar också som en utmärkt kommentar till vår samtid där det mesta handlar om illusion och konsumtion. Reklamen som ständigt översköljer oss ger löften som inte uppfylls när vi väl har gått ut och konsumerat produkten, vilket är en vetskap som vi har men ändå accepterar. Likaså odlar vi inte längre våra personligheter med hjälp av erfarenheter, utan istället antar vi en livsstil. En livsstil som i huvudsak baseras på vad vi konsumerar. Vilka kläder vi köper, vilken tevekanal vi tittar på, vilken bil vi kör omkring med och vilken musik vi konsumerar. Vi är det vi konsumerar, är ett signum för vår samtid.

Accepterar man denna beskrivning av verklighet (vilket jag tror Tough Alliance omedvetet gör), så är gruppens framträdande inte det minsta en besvikelse. Tvärt om. Tough Alliance lyfter begreppet ännu ett snäpp högre. Man har accepterat villkoren och gör nu det bästa och skojigaste av situationen. Med vetskap om att nästintill allt idag är en fejk, en illusion av något, så tänjer gruppen på gränserna. Var är mest äkta mellan playback, singback, eller röstmaskin som korrigerar när artisten sjunger falskt? Tough Alliance skiter säkert i vilket och kör bara på, utan att försöka övertyga någon om att musiken skapas här och nu. Istället skapas publikkontakt, dans och med en inramning av alkohol, ungdomlig eufori och en och annan tonårsgroupie, så har man skrapat ihop några av de viktigaste beståndsdelarna till popens egen tallriksmodell.

P.s Efter denna något skitnödiga analys av Tough Alliance spelning (jag är inte helt säker på att man skall teoretisera pop allt för mycket, utan snarare lyssna och känna) meddelar jag med glädje att DJ:n körde Primal Screams Swastika Eyes. Kanske orkar jag med ännu en höst i min lilla stad D.s