Bok: Educating Rita

Hamnade i ett samtal om universitetsvärlden för en tid sedan. Vi kanske borde ha talat om någonting annat, men för stunden var det ett lagom ofarligt samtalsämne och för all del intressant. Vi hade båda delade känslor inför inträdet i den akademiska världen. Visst var en del undervisningstillfällen lärorika och visst förekom det intressant litteratur, men nog hade man hoppats på att det skulle finnas ett rikare utbud av studenter som ville diskutera och utbyta åsikter. Nivån på engagemang är ju närmast obefintlig, så länge det inte handlar om att planera nästa spritfest. Nåväl, det hela sluta det med att jag fick låna hem Educating Rita av Willy Russell och en återhållsam förhoppning om att vi skulle ses igen.

Educating Rita (Timmarna med Rita) är en pjäs, som också har spelats in som film. Då med Michael Caine och Julie Walters i huvudrollerna och det lär vara en av Hoa-Hoa Dahlgrens favoritfilmer. Själv har jag varken sett filmen eller teaterföreställningen. Inte ens hört talas om boken, vilket jag kanske borde ha gjort. Men för er som inte känner till historien kan berättas att handlingen utspelar sig under sent 1970-tal och kretsar kring två personer. Dels Rita som är en 26-årig damfrisörska, kommer ifrån arbetarklassbakgrund och har en ganska låg grad av allmänbildning. Ägnar sig mest åt att läsa Harlekin-litteratur etc. Nu har hon bestämt sig för att göra förändringar i sitt liv och har därför sökt in till universitetet där hon får undervisning av den luggslitne litteratur läraren Frank. Frank är åldrande och minst sagt trött på sitt arbete. Livsgnistan är närmast obefintlig och det krävs en hel del whiskey för att genomlida dagarna. Vi får följa de båda under tiden deras vänskap utvecklas, samtidigt som Rita fascineras och formas av den akademiska världen. Frank har ambivalenta känslor inför Ritas transformation. Han uppmuntrar henne till att ta del av den klassiska litteraturen, samtidigt som han bävar inför det faktum att Rita enbart är på väg att byta ut sitt invanda tankemönster präglat av sin arbetarklass bakgrund mot det nya tankesättet som präglas av akademin. Social påverkan är ett dilemma även för den som förespråkar fritt tänkande.

Educating Rita diskuterar samma problematik som tidigare har visats upp i Pygmalion och My Fair Lady. Problematiken är med andra ord inte särdeles ny, men kanske minst lika angelägen som tidigare. Inte minst med tanke på den enorma expansion som många landsorts universitet har genomgått under de senaste åren. Rekrytering av nya studenter och expansion av platser och kurser ställer oundvikligen frågan om hur kvaliteten i utbildningen kan bibehållas. Missförstå mig inte. Jag är helt för en utbyggnad av universitetssfären och ser med glädje att tidigare underrepresenterade samhällsgrupper numera har större möjlighet till vidareutbildning. Det är dock viktigt att de som genom går en utbildning bibehåller sitt kritiska tänkande och använder sina nyvunna kunskaper till att ifråga sätta samtidsfenomen i samhället. Om universitetsutbildning enbart syftar till att stöpa om en svarvare till telefonsäljare så är inte mycket vunnet.

Educating Rita lyckas ganska träffsäkert beskriva fenomenet. Jag är uppvuxen i ett typiskt arbetarklass hem (farsan lastbilschaufför och morsan jobbar i skolbespisning) där litteratur och kultur är i princip frånvarande begrepp. Den enda kulturella aktivitet som föregick under min barndom var när vi en gång om året packade in familjen i en bil och körde till Eriksdalsteatern i Helsingborg för att kolla på när Nils Poppe spelade fars. Hur jag ändå ganska tidigt blev intresserad av böcker, film och andra konstformer vet jag inte riktigt. Trots att jag ställer mig frågan ganska ofta. Dock är jag emellanåt ett typiskt exempel på en Rita. Den som i likhet med mig kommer ifrån ett "lågkulturellt" sammanhang blir oftast den som med sina nyvunna kunskaper starkast ansluter sig till dom "högkulturella" värderingar. Vi har ännu nått den position inom den kulturella diskursen så att vi kan fritt leka med konventionerna. Vi kan allt för ofta vara alldeles för angelägna om att bryta med vår tidigare kulturella referenser, istället för att ifrågasätta den borgerliga smaken med samma granskande öga som vi ifrågasätter arbetarklassens kulturyttringar. Lasse Åberg utryckte det hela så här en gång
- Att komma ifrån arbetarklass innebär att man har taskig smak, taskigt självförtroende, men ganska mycket sunt förnuft.

Dom två första påståendena belyser ganska väl varför sådana som Rita och jag ibland allt för okritiskt faller in i samma spår som de som har makten att definiera bra och dålig kultur.