Teater: De Sammansvurna

I tisdags var det återigen dags för teater. Denna gång i den lilla stadens konserthus, som är ett typiskt 1990-talsbygge. När det ståtliga huset skulle invägas skulle det ske med lite ungdomlig prägel, hade några politiker och kulturtjänstemän tänkt sig. Därför kom Pontus och Amerikanarna dit och spelade.... Tja, med en sådan sjudundrande invigning kunde det nog bara sluta på ett sätt. Det var ett dyrt hus att bygga och ingen ville se Pontus och Amerikanarna och andra felsatsningar. Det ledde till ekonomiska problem och slutligen konken. Men likt andra 90-tals byggen finansierades det hela av banker som sedermera gick till Bankakuten och kvitterade ut ersättning i form av skattemedel. Fast numera står huset stadigt. Man har hittat sin publik och evenemangen duggar tätt i stadens konserthus. Nåväl, det var inte det som denna text skulle handla om.

De Sammansvurna: Teater av Thomas Bernhard
Plats: Växjö Konserthus
Kulturklädsel: Brun sammetskostym

Thomas Bernhards pjäs De Sammansvurna är från 1979 och har nu nått Sverige via Riksteatern och en översättning av Bodil Malmsten . Och likt senare års tysk kultur är det en uppgörelse med nazitiden och Andra Världskrigets konsekvenser. Det är lätt att sätta in pjäsen i väv av kulturyttringar som exempelvis, Högläsaren av Bernhard Schlink, Wolfgang Beckers film Good Bye Lenin och Undergången- Hitler och Tredje Rikets Fall.

De Sammansvurna är en föreställning som är förlagd till 1970-tal. I en lägenhet bor och lever tre syskon, som är i en ungefärlig ålder mellan 55-65. Deras föräldrar är döda och de har tillbringat hela sitt liv tillsammans i denna lägenhet. Den yngsta systern är förlamad och sitter i rullstol. En gång i tiden var hon familjens rebell och svarta får genom att sympatisera med socialismen/kommunismen. Mellansystern ägnar dagarna åt att ta hand om hushållet, sin yngre syster och den äldre brodern. Hon är självuppoffrande, men också mycket självömkande och har själv tagit på sig rollen som familjens martyr. Av egoistiska skäl och för att berättiga sin existens gör hon sig oumbärlig genom att sköta alla hemmets sysslor. Den äldre brodern, som snart skall pensioneras, är hovrättspresident. Självgod, pösig och med en självklar åsikt om att han både vet bäst och är bäst.

Den dag som åskådaren får bevittna är Himmlers födelsedag. Detta skall syskonen fira på sedvanligt maner. Fin middag, brodern i nazi-uniform, bilder och minnen från förr, en hel del alkohol och slutligen brukar brodern och den äldre systern gå till sängs med varandra.

Skådespelarensemblen, som består av Börje Ahlstedt, Margaretha Byström och Irene Lindh, gör ett utmärkt jobb. Och visst är pjäsen välskriven. Det finns dock problem med föreställning. Eftersom de tre karaktärerna utan vidare skulle kunna diagnostiseras med någon psykisk sjukdom och deras öde trots allt är ganska udda, känner man ingen större identifikation med det som händer på scenen. Det blir istället ett välspelat historiskt dokument som vädjar till vår intellektuella förmåga att sätta in pjäsen i ett sammanhang. Tyskland och Europas 1900-tals historia är viktig att hålla i minnet och man kan berätta om den ur obegränsat många vinklar. Allt för att göra det obegripliga lite mer begripligt. Så även om jag tycker att riksteaterns uppsättning av De Sammansvurna är bra, men kan jag inte bortse ifrån att den blir lite för lätt att distansera sig ifrån. Detta beroende på att de tre syskonens mentala hälsa överskuggar deras mer allmänmänskliga drag.

P.S. Om du inte har vill eller har möjlighet till att se De Sammansvurna föreslår jag att du läser Bernhard Schlinks Högläsaren istället. D.S.