Teater: Fröken Julie

I måndags var det andra dagen i Håkan och Petters (egna lilla) kulturfestival. Efter den underbara filmen Brunnen var det dags att bege sig till Växjö Teater, som har anor ifrån mitten av 1800-talet. En fin gammal byggnad helt enkelt. Teater på riktigt. Parkett och etager. Små loger längst fram ovanför scenen, där numera oftast någon tekniker huserar. Logerna skulle vara ett perfekt tillhåll för dom där två gamla sura gubbarna, som brukade figurera i Mupparna. När jag sitter där på parkett och tittar på interiören, tycker jag att den påminner en hel del om den teater som man kan se i rockoperan Tommy. Ni vet, när Elton John spelar Pinball Wizard iförd gigantiska platådojor och spelar piano på ett flipper spel. Sedermera tillverkades det ett flipperspel med Tommy som tema. I en svunnen tid var jag grym på just det flipperspelet. Men det är länge sedan nu. I en svunnen tid. Det är lätt att tankarna skenar iväg, när man sitter i en teatersalong och väntar på att föreställningen skall börja. Jag önskar att jag besökte teatern oftare.

Fröken Julie: Teater av August Strindberg
Plats: Växjö Teater
Kulturklädsel: Brun kofta, modell bibliotekarie/tyska lärare

Det är nog svårt att skriva något om denna pjäs som inte redan är skrivet. Just nu är väl den mest omtalade uppsättningen den som spelas på Dramatens Lilla Scen med Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt. Men enligt det lilla programblad, som jag har i min hand, framkommer det att Fröken Julie spelas på inte mindre än sju scener runt om i landet under hösten. Det om något borde vittna om pjäsens popularitet och tidlöshet. Den uppsättning som jag ser är producerad av David Ringqvist och Klara Stiener. Ensemblen består av Moa Gammel (Julie), Emil Jonsson (Jean) Hanna Fred Ekman (Kristin) och Nina Vieweg (Flickan). Viewegs rollfigur kommer in mellan olika scener och via dans anspelas och förstärkes stämningar och känslor i föreställningen. Det fungerar bra. Framför allt för mig som inte tillhör de vanaste av teaterbesökare, blir det en skön stund för eftertanke och reflektion. Övriga ensemblen gör också en stabil insats, men det är kanske Emil Jonsson som sticker ut lite extra. Första akten är bra, men saknar lyft. I andra akten ökar dramatiken och intensiteten. Det blir föreställningens räddning. Någon uppfattning om huruvida denna uppsättning Fröken Julie är bättre eller sämre än andra har jag tyvärr ingen uppfattning om. Jag konstaterar bara att det är underbart att vara tillbaka i en teatersalong och uppleva ett skådespeleri på plats och framför allt komma ifrån både dator och teve för en kväll. Som tur är redan även morgondagendag vigd åt teaterbesök. I tisdags kväll var jag och såg Riksteaterns uppsättning av De Sammansvurna. Om den föreställningen kommer det en text inom kort. Kulturveckan går vidare...