Film: Brunnen

Ibland får man en stark längtan efter att dra igång någon form av projekt, bara för att förgylla tillvaron. Ibland är det något stort och ibland är det något litet. Dagens infall var att, tillsammans med Håkan, starta en egen liten kulturfestival. Under kommande vecka skall vi under parollen Håkan och Petters (egna lilla) kulturfestival kasta oss ut i småstadens kulturutbud. Schemat ser ut enligt följande. Idag söndag blev det besök på Palladium för att se filmen Brunnen, imorgon blir det Växjö Teater och en uppsättning av Strindbergs Fröken Julie, tisdag kväll är vigt åt besök på Konserthuset och Riksteaterns uppsättning av De Sammansvurna med bland annat Börje Ahlstedt och avslutning sker på torsdag med en Paris konsert på Kafé de Luxe.

Här följer en rapport från första evenemanget i Håkan och Petters (egna lilla) kulturfestival:

Brunnen: Film av Kristian Petri.
Plats: Palladium.
Kulturklädsel: Stor stickad tröja och gammal knarrig skinnjacka.

För några år sedan såg jag Kristian Petris Atlanten. En film som jag blev helt fast i och var tvungen att se om ett flertal gånger. Atlanten skildrar en resa genom Atlanten från norr till söder. Med ett fantastiskt foto och Max von Sydows trygga berättarröst skapades det filmpoesi av sällan skådat slag. Därefter har jag sett Tokyo Noise. En film som hade sina höjdpunkter, men som inte riktigt nådde upp till samma nivå som Atlanten.

Idag var det då dags för att se Petris senaste alster Brunnen. Filmen är en resa genom Spanien, där Petri försöker finna spår av Orson Wells många och långa besök i landet. Framför allt vill Petri försöka lösa mysteriet med varför kvarlevorna efter Wells återfinns i en brunn i trädgården hos en av Spaniens genom tiderna störste tjurfäktare.

Redan från början kan jag slå fast att Brunnen är en skön film. Foto är vackert och jag är beredd att hålla med Johan Croneman om att Jan Röed förtjänar en guldbagge för bästa foto. Kristian Petri har denna gång själv tagit på sig uppgiften att vara berättarröst. Det funkar bra, men Petris röst kan naturligtvis inte mäta sig med von Sydows i Atlanten. Berättelsen i Brunnen är på känt Petri maner poetisk och mångdimensionell. Ofta konnoteras det till Wells olika verk och kanske då framför allt Citizen Kane. Brunnen glider sakta och behagligt fram genom att vykortsliknande foton varvas med intervjuer av människor som har varit i kontakt med Wells under hans livstid. Petri visar också Wells egna dokumentation av sin tid i Spanien mellan åren 1954 till 1969. Mycket av denna dokumentation består i filmer från när Wells filmar landskap och byar inifrån sin bil. Wells sätt att dokumentera Spanien blir också Petris sätt att dokumentera sin resa. Flertalet gånger återkommer scener där man filmar det spanska landskapet inifrån en bil till tonerna av smäktande jazzmusik eller någon av Petris filosofiska utläggningar. Petris filosoferande, om konsten och berömda konstnärers dragning till tjurfäktning, eller om fascinationen för hotell och hotellvistelser, och om den ständigt återkommande frågan om Wells likt sin karaktär Charles Foster Kane avslöjade sin innersta personlighet på sin dödsbädd, är partier i filmen som dröjer sig kvar hos åskådaren. Petri har ett alldeles eget filmberättande, som skapas genom en väv av bilder och funderingar. Det stillsamma och finstämda berättandet gör att åskådaren får möjlighet att utveckla sina egna tankar och bilder kring de teman som Petri förmedlar och det är något som jag uppskattar mycket. Brunnen är den mest sevärda svenska filmen sedan Carl Johan de Geers Med Kameran som Tröst (del 2).

Efter denna flygande start på Håkan och Petters (egna lilla) kulturfestival är det imorgon dags att gripa sig an Strindbergs Fröken Julie.