Musik: Junip

Just nu pågår den skönaste av höstar och jag vill aldrig att den skall ta slut. Min lilla stad tillhör tillsammans med Borås den regnigaste staden i landet. Men inte år 2005. I höst skiner solen, min far har blivit friskförklarad från cancer, Östers IF är tillbaka i allsvenskan och min omgivning är fylld av människor som jag beundrar och tycker om. Höstlöven är guldgula och ligger spridda i organiserad oreda på promenadstigarna. Det är lätt att man kommer att tänka på den där scenen i When Harry Met Sally, när Billy Crystal och Meg Ryan går runt och sparkar på löv i Central Park. Det är inte ofta jag erkänner det, men det är en film som jag såg tre gånger på bio. Jag får skylla på att jag var ung och nyinflyttad till Stockholm. Idag är When Harry Met Sally knappast en film som finns med på min topplista, men just då var den filmen balsam för en 18-årings ensamma hjärta.

Mitt i denna höst var det i torsdagskväll åter dags att kliva ner i Kafe de luxe trivsamma källare. Denna gången i sällskap med bland annat Svarta Hatten, som är den skönaste av snubbar. I somras åkte Svarta Hatten med i den gamla Golfen ner till Kristianstad för att se Öster Dam vinna mot Kristianstad/Wä med 1-0 och som tack för gammal vänskap bjöd Hatten på friplåtar till torsdagens spelning med Junip.

Poptrion Junip består av, den inte helt obekante José Gonzáles, samt Tobias Winterkorn på keyboard och Elias Araya på trummor. Och visst märks det att Gonzáles är med och sätter sin prägel på Junips musik. Det är lågmält, sparsmakat och finstämt. Med låtar som Distraction, Use Black och Ghost of Tom Joads skapas kvalitetspop, som är närbesläktad med den musik som José Gonzáles spelar som soloartist, men Junips framtoning är något lite mer rockig malande. Det är en ljudbild som är som gjord för en småkall höstdag i oktober. Dock infinner sig en känsla av att något saknas. Något som är svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske är det mer utmejslade låtar, kanske är det ännu lite mer mangel och malande. Det finns helt enkelt i Junips fall risk för att dessa duktiga musiker spelar allt för fint och bra. En skönhetsfläck här och där hade kunnat lyfta musiken ytterliggare en nivå. Torsdagskvällens spelning är dock ingalunda en besvikelse. Junip är en habil poptrio och deras musik fungerar utmärkt som soundtrack till hösten 2005, som jag aldrig vill skall ta slut.