Film: Road Trip

I går kväll visade Kanal 5 filmen Road Trip (2000). Med den påbörjade diskussionen om skräp film i färskt minne, satte jag mig igår för att titta på en film som jag normalt sätt hade låtit passera utan min uppmärksamhet. Men nog kan jag se tillbaka på en del så kallade High School-filmer, med viss nostalgi. På 80-talet var det filmer som Breakfast Club och Can´t Buy Me Love. Breakfast Club tycker jag nog fortfarande är en bra film. Can´t Buy... däremot är inte mycket hänga i julgranen. Men jag hade en kompis som tyckte att det var en av dom skönaste filmerna som fanns, så på söndagarna brukade vi vara bakis och diskutera helgens händelser samtidigt som filmen rullade i videon. Om Can´t Buy... nu skulle visas på teve en vardagskväll, så är risken stor att jag hade fastnat i tevefåtöljen bara för att bli påmind om den där perioden i mitt liv då varje helg var en fest. Annars anser jag att Rock n´Roll High School är den överlägset skönaste filmen i genren. Skämten är urusla, budgeten för filmen var minimal och det märks. Men i filmen medverkar The Ramones. Dom coolaste snubbarna, som i alla fall jag kan komma på, tar plats i filmen och tiden står stilla. Magi på hög nivå. Rock n´Roll High School finns numera att köpa lite var stanns och kostar cirka 50 bagare. Köp den (den innehåller dessutom ett fantastiskt kommentatorsspår, i alla fall för en nörd som jag. Man får höra hur det var att spela Trivial Persuit med Ramones, om Markys basebollkorts-samling och att upphovsmännen förvånadsvärt nog fortfarande garvar åt sina egna 20-åriga skämt).

Men nog om detta. Det var ju Road Trip det skulle handla om. Med en viss förväntan satte jag mig för att se filmen. Jag var nyfiken på om och hur genren hade förändrat sig sedan jag själv var ung och såg filmer som denna. Jag var såg också fram emot en lite lättviktigunderhållning, utan några större ambitioner. Men det kan ju också vara okey emellanåt.

Ifrån allra första början planteras sex- och bröst- temat. Enligt genrens egna logik är detta viktigt. Genren påbjuder att det skall handla om att unga killar bara har en tanke och den handlar om kvinnors bröst och sex. Detta är dessutom något som de ständigt tänker på. En fullvärdig MAN blir man först när man legat med en tjej. Och sedan upprätthåller man sin manlighet genom att så ofta som möjligt erövra nya tjejer/kvinnor. Om man nu inte är så duktig på att raggandets konst, då kan man få gruppens respekt genom att röka mycket gräs alternativt kröka loss riktigt ofta och ordentligt. Tja, det viktigaste är väl kanske att man är välriktat smärta i föräldrargenerationen och vuxenvärdens arsle.

Historien är förhållandevis enkel i Road Trip. Ungefär som i en svensk pilsnerfilm, fast i modern amerikansk tappning. Det gäller att grejja skivan på några få dagar, annars kommer det mesta i livet att gå i kras. I detta fallet handlar det om Josh som pluggar på universitet och har en flickvän på distans. Detta kan ju givetvis vara knivigt. Extra knivigt blir det om man av en slump (hopsi hops) råkar videofilma sig själv när man är otrogen med en blondin och sedan kommer det en kompis och postar videofilmen till flickvännen som bor långt borta. Nu är goda råd dyra. Josh får sätta sig i en bil tillsammans med några vänner från plugget för att åka många hundra mil för att hämta hem filmen innan otrohetsaffären hinner avslöjas.

Den största förändringen jämfört med 80-talets high school filmer är att Road Trip (och säkert numera flera i genren) har en mer avanserad narration. Istället för att berätta historien i rak följd, så växlar berättelsen mellan resan till flickvännen och Barry (Tom Green) som berättar om resan för några besökare på universitetet. Tom Green gör en skruvad karraktär och är en av filmens största behållningar.

Den andra förändringen inträffar ungefär efter en halv timme in i filmen. Då börjar en drös av populärkulturella referenser att levereras. Samtidigt ironiseras det kraftigt över den egna genren. Tillexempel när Barrys historia blir ifrågasatt av åhörarna, så svarar han att det är hans historia och han berättar den som han vill. Eller när en av Joshs vänner klagar över att inget kul händer på resan;
- Detta skulle vara en bilresa, men allt vi gör är ju att åka bil.
Ironiserandet över den egna genren gör att filmen, trots sitt frossar i sexsism och korkade föreställningar om manlighet, ifrågar sätter just dessa föreställningar. Road Trip gör oss ,likt Godard och Tarrantino (ingen liknelse i övrigt), ständigt medvetna om att det är film vi tittar på och inte verklighet.

Avslutningsvis då, är Road Trip en bra film? Nej, inte särskilt. Är man en ung man/kille tycker man kanske att filmen är något bättre, än om man är som jag 35 och gubbtrist. Filmen har inget djupare budskap och historien, är som jag tidigare nämnt, enkel och berättad många gånger förrut. Filmen får ses som förströelse, men det händer att det finns komiska poänger. Min favorit är när nörden som blir attackerad av några muskelösa svarta män säger:
-Jag rasist? Jag tittar på Oprah Winfrey varje dag.
Plus blir det även för Tom Greens medverkan (särskilt när han sjunger om små laxar), genreironi och populärkulturälla referenser.
Minus för stiliserade karraktärer, att filmen som vanligt berättar utifrån ett manligt perspektiv. Och att filmen påtalar ungdomars utanförskap ifrån vuxensamhället, men inte har något mer konstruktiv lösning på problemet än att röka gräs alternativt ragga brudar. Någon välriktad spark i häcken på vuxenvärlden blir, tyvärr, Road Trip inte.