Film: Kill Gil vol. 1

Åkte ner till Malmö i lördags. Träffade ett gäng fantastiska personlighet, som skriver poesi på Poeter.se. Spännande möten, intressanta samtalsämnen och en härlig start på min höstsemester. Nu har jag förflyttat mig upp till Stockholm och skall ägna veckan åt att besöka filmfestivalen, så tanken är att det skall bli lite mer aktivitet på bloggen de närmaste dagarna.

Nyligen har jag avslutat morgonkaffet och ostfrallan nere på Robert´s Coffee vid Medborgarplatsen. Stället är väl inget speciellt, men hon som serverar kaffet ser snäll ut. Och det brukar bli bra dagar då. När man får morgonkaffet serverat av någon som ser snäll ut.

Igår kväll åkte jag bort till biografen Zita för se filmen Kill Gil vol. 1. En film som jag på förhand hade gissat att 10-20 personer skulle se. Jag hade gissat fel. I salongen fanns det 21 personer. Från högtalarna hörde man Klaus Wunderlich innan filmen började. Jag kan redan nu berätta att detta inte är någon film som kommer att gå till filmhistorien och det är ganska osanolikt att du som läser dessa rader någonsin kommer att se filmen. Den är helt enkelt inte så bra och gårdagens visning är troligtvis den sista som ges på svensk mark. Men det Kill Gil vol.1 är ändå en mycket intressant film, trots sina brister, Och det faktum att få kommer att se filmen gör att jag kan berätta ganska mycket utav filmens handling utan att någon kommer känna sig snuvad på karamellen.

Gil Rossellini är en man i som verkar vara sympatisk och det går inte att ta miste på att han har både humor och självdistans. Han är son till den store filmaren Roberto Rossellini. Roberto tillhör förgrundsfigurerna inom den italienska neo-realismen. Tillsammans med namn som De Sica och Visconti producerades filmer i under tidig efterkrigstid (-45 och framåt) i Italien som var gjorda utanför studiomiljö. Med andra ord tog man med sig kameran ut på gatorna för att filma hur människor verkligen hade det. Ofta med amatörskådespelare i rollbesättningen. Allt för att filmerna skulle genomsyras av äkthet och realism. Känns konceptet igen? Jo, liknande resonemang om hur man skapar riktig film, verklig film, går igen under 50-talets franska filmvåg och självklart är det härifrån som våra danska vänner hämtar sin inspiration till dogma-manifestet under 1990-talet. Roberto Rossellinis mest omskrivan verk är Rom Öppen Stad. Sedemera gifte sig Roberto med Ingrid Bergman. Gil är med andra ord uppvuxen i en väletablerad familj som har både ekoniska resurser och vänner i samhällets topp.

Med detta som bakgrun berättar Gil Rossellini om sitt liv och framför allt då om vad som har hänt under det senaste året, i sin film Kill Gil Vol.1. När Gil var ung var det tänkt att han skulle bli ingenjör. Helst för Ferrari. Det tyckte i alla fall pappa Roberto var en bra idé. Det blev inte så. Istället skickas Gil till USA och studier som skall leda till jobb inom rymdindustrin. Det blev inte så heller. Gil börjar lira gitarr under 1970-talet och har långt hår. Turnerar mest runt i landet och rockar, utan en tanke på studier. I början av 1980-talet börjar han närma sig filmidustrin. I huvudsak med hjälp ifrån Martin Scorsese, som vid tillfället var gift med Gils syrra Isabella Rossellini. Gil är med och producerar ett gäng filmer, som inte verkar hålla allt för hög kvalitet. Något som till och med Gil villigt erkänner. Han berättar öppet om att han aldrig kommer att kunna mäta sig med sin fars kapacitet inom filmskapandet. Men slutligen i början på 00-talet producerar Gil Rossellini en dokumentärfilm, som får gehör. Puteri Gunung Ledang. Filmen får bra recention och uppmärksammas på Venidigs filmfestival. Äntligen är Gil i händelsenas centrum, helt och hållet på grund av sin egen prestation, inte sin faders. I bilderna från Venedig framstår Gil som en playboy. En stjärna, framgångsrik och omgiven av vackra kvinnor. Solglasögon och båtar. Men snart skall allt vända.

Gil skall åka till Filmfestivalen i Stockholm och presentera sin dokumentär film. Det är hösten 2004. På planet till Stockholm börjar han känna sig dålig. Väl framme blir läget ännu sämre. Hans medresenär bestämmer sig för att kontakta läkare. Allt går sedan snabbt. Transport till Karolinska, operation och sedan väntar 3 veckor i koma. Operation följer på operation. Gil har drabbats av en bakteriesjukdom, som har satt sig på benen, händerna, ena armen, en hel räcka organ i magen och i ryggraden. Stora, öppna och otäcka sår dyker upp lite var stans på hans kropp. Gil filmar allt. Liggande i sin sjukhus säng dokumenterar han sin situation. Ovetandes om huruvida han kommer att överleva, eller inte. Ibland tar han hjälp av en ung svensk filmstudent som filmar operationer och ibland får någon sjuksköterska eller tillfällig besökare hålla i kameran. Gil blir kvar på Karolinska till mitten av februari. Då har hans tillstånd stabiliserats så pass att han kan förflyttas till en specialklinik i Schweiz. Där väntar den tunga vägen tillbaka. Vi får följa Gil från första gången som han kan sitta upp tills dess att han slutligen blir utskriven och får åka hem till sitt kära Rom. Vägen dit är lång. Trots att Gils livsgnista och humor gång på gång lyser igenom i filmen drabbas han under perioder av depressioner. Gil är dock en kämpe. Händerna kan han återigen börja använda efter mycket träning. Den slutliga triumfen är när han återigen kan börja spela gitarr. Han lär sig köra bil igen, fastän hans ben är obrukbara. Han kommer att vara rullstolsbunden under resten av sitt liv. Han kämpar hårt lära sig bemästra rullstolens egenskaper. Men slutligen får han då lämna kliniken och resa hem. Han anländer igen till Italien i juli 2005. Nio månader efter det att han lämnade hemlandet. Det första han gör är att beställa stekta ägg till frukost. Något som han inte fått under hela sin sjukhusvistelse. Den långa resan är över. Nu väntar en tuff återanpassning till vardagen, med allt vad det innebär. Filmen slutar med ett varm mottagande i Rom. Gil har överlevt, men alla är medvetna om att allt hängde på några avgörande beslut i Stockholm för nio månader sedan.

Kill Gil vol 1. är i mångt och mycket en traditionell berättelse om någon som lyckas övervinna en svår sjukdom. En berättelse som vi har sett förut och troligtvis även kommer att se igen. Men det finns vissa beståndsdelar i filmen som ändå gör Kil Gil... till något lite extra. Framför allt är det Gils tilltag att skildra och lämna ut sig själv under denna period. Med sin DV-kamera går han i sin fars fotspår och skapar neo-realism alá 00-tal. Allt är på riktigt och det är tidens nya teknik som gör skildringen möjlig. Precis som lättare kameror var en grundförutsättningarna för att möjliggöra neo-realismen i Italien på 1940-talet. Gils humor och livsgnista är ytterliggare något som bidrar till filmens behållning. Titeln vittnar om självironi och musiken i filmen bidrar till att åskådaren förstår att det är en kille med självdistans vi ser. Under framgångsdagarna i Venedig hör vi temat från Bond-filmerna, när Gil filmar sina stora sår som lyser rosa över hela hans kropp ackompanjeras det till tonerna från Rosa Pantern-filmerna, när han för första gången försöker kravlla sig upp i en säng dånar ledmotivet ur Mission Impossible ur högtalarna. Filmen Kill Gil vol 1. kommer jag nog snart att ha glömt, men personen Gil Rossellini kommer finnas med mig en lång tid framöver.

Hur är det med Gil just nu? Ja, just idag tisdagen den 22 november 2005 opereras han igen i Schweiz.