Film: Kiss Kiss Bang Bang

Efter mastodontfilmen Veer-Zaara var det dags att dra vidare till nästa biograf. Det var skönt att få sträcka på benen en stund, så jag beslöt mig för att promendera från Filminstitutet på Gärdet ner till Skandia. På vägen blev det dessutom lite tid över till att kasta ner lite käk. Välbehövligt.

Shane Black är mannen bakom filmen Kiss Kiss Bang Bang. Han har tidigare varit involverad i filmer som Long Kiss Godninght och Dödligt vapen-filmerna. Med filmen Kiss Kiss Bang Bang har han återigen skapat en actionkomedi. Men det är en actionkomedi som siktar lite högre än vad som är normalt inom genren. Kiss Kiss Bang Bang försöker var nyskapande och fräsh. Ironisk, självdistanserad och hollywood-kritisk. I huvudrollerna ser vi Robert Downey Jr och Val Kilmer. Dom funkar bra. Framför allt gillar jag Downey Jr som har en avslappnad och skön stil. I diverse recentioner har det skrivits att Val Kilmer är kul och gör sin mest komiska rollprestation på länge. Nja, så där fruktansvärt rolig är han ju inte. Och att han gör sin mest komiska roll på länge betyder ju faktiskt ingenting. Hans utgångspunkt på den komiska skalan är ju förhållandevis låg.

Kiss Kiss Bang Bang handlar om de två hjältarna, som kommer från olika bakgrund och som nu skall lösa mordfall och helst spränga hela skurk-ligan. Det hela är berättat i en nutida noir-doftande stil. Genom att bryta mot traditionellt berättar mönster gör man publiken medveten om att det just är film och inte verklighet som vi bevittnar. Detta görs bland annat genom att filmens berättar röst i mellanåt har ett direkt tilltal till publiken, men berättarrösten går också in och ändrar och korrigerar i berättelsen under filmens gång. Detta är ett stilgrepp som har ambitioner att vara nytt och fräsht. Men tilltaget användes redan i Frankrike på 1950-talet och efter Tarantinos genom brott i början på 1990-talet, så kan man konstatera att det som en gång bröt mot invanda konventioner numera har blivit ett förhållandevis traditionellt berättande.

Kiss Kiss Bang Bang är stundtals rolig och ibland underhållande. Men ibland känns det som vissa skämt hade passat bättre in i en Dödligt Vapen film från 1980-talet. Det känns inte särskilt fräsht. Den påstådda Hollywoodsatiren har jag svårt att finna. Visst är valet av skådespelare en smula orginellt och visst skämtas det om några Hollywood-ikoner, men på det hela taget blir det en ytlig och inte särskilt avancerad satir. Då rekomenderar jag snarare Cecil B. Demented (2000), som i varje fall tar ut svängarna lite längre.

Shane Blacks Kiss Kiss Bang Bang kommer inte bli årets bästa film och den kommer heller inte bli årets mest sedda film. Men den kommer ses av många och uppskattad av många. Om några år kommer filmen visas en söndagskväll på TV4 och jag kommer säkert se den då igen. Inte för att den är så fruktansvärt bra, utan för att den funkar bra som två timmars underhållning. Ibland är det just två timmars underhållning som man vill ha. Just denna dag var det dock inte det jag sökte.