Teve: Hej till Hela Sverige

Förra söndagen sändes dokumentärfilmen Hej till Hela Sverige på SVT. Detta är en något försenad text om filmen, men det blir inte alltid som man tänkt sig i tillvaron. Ibland hoppas man få en text skriven, ibland hoppas man på bättre ekonomi, ibland hoppas man på en kopp kaffe och ibland får man hopp om kärlek. Men, som sagt, det blir inte alltid som man hoppas. Ouppfyllda önskningar är också ett centralt tema i Katarina Johansson och Ulrika Widmarks film Hej till Hela Sverige.

Tidigare filmer av Johansson och Widmark har bland annat handlat om utsatta barn och vittnesmål från andra världskrigets koncentrationsläger. Det finns sålunda ett socialt patos som är genomgående i deras produktion. Så även denna gång. Dom tar dokumentär filmen och människorna dom möter på allvar. Det är om människor och om deras livsöden som det är viktigt att berätta. I Johansson och Widmarks filmer är de medverkande alltid viktigare än filmarna själva. Aldrig syns filmarna i bild och sällan får vi höra deras röster. Berättelsen i centrum. Detta är något ganska ovanligt inom dokumentärfilmsgenren numera. Sedan tidigt 1990-tal faller allt för många dokumentärfilmare för frestelsen att själva ta för sig av utrymmet i sina filmproduktioner. Se exempelvis Michel Moore, som omöjligen kan berätta en historia utan att själv ställa sig framför kameran och stjäla halva föreställningen. Till och med Stefan Jarl kunde inte fullfölja sin Mods-trilogi utan att själv ta plats framför kameran. Detta skedde i den trilogins avslutande filmen Det Sociala Arvet (1993). Och mönstret går numera igen allt för många gånger.

Hej till Hela Sverige kretsar kring familjen Pacolli och familjens 15-åriga dotter Qendresa. 1999 var 1 miljon kosovoalbaner på flykt. Några av dem sökte sig till Sverige för en tryggare och bättre framtid. Familjen Pacolli tillhörde denna skaran, som ansåg att deras barn inte skulle behöva bevittna krig eller ligga sömnlösa om nätterna ackompanjerande av granatljud. Sverige lät 7000 kosovoalbaner stanna på tillfälligt uppehållstillstånd. Tyvärr tillhörde familjen Pacolli inte dom som fick stanna permanent. Så efter att ha levt två år i Sverige och barnen hade gått i skola och lärt sig svenska fick de besked om avvisning. Familjen gick då under jorden och levde gömda i ytterliggare två och ett halvt år i hopp om att utvisningsbeslutet skulle ändras. Slutligen verkställde svenska myndigheter beslutet och familjen blev skickade tillbaka till Kosovo och Pristina.

I Hej till Hela Sverige får vi följa familjens nya tillvaro i Pristina. Hur det gick, hur dom har det och kampen för en dräglig tillvaro i det nygamla landet. Och det är tyvärr ingen skön tillvaro som vi får bevittna. Familjen lever i en lånad lägenhet med minimalt utrymme. Ekonomin är om möjligt ännu mindre än lägenheten. Familjen längtar tillbaka till Sverige och knäckebröd samtidigt som barnen sjunger "snickerboa". Men framför allt vill föräldrarna tillbaka till Sverige för att barnen skall få kunna sova tryggt på nätterna, kunna äta ordentligt på dagarna och att deras barn skall få en chans till en bra start på livet. Varken mamman eller pappan har kunnat få något jobb i Pristina. Qendresa som var duktig i den svenska skolan är nu hopplöst efter och kämpar hårt för att inte bli underkänd i flera ämnen. Hemspråket har till stora delar försvunnit under perioden i Sverige vilket självfallet blir problematiskt såväl i skolan som socialt. Rotlösheten och längtan tillbaka till Sverige gör sig påmind på många plan. Detsamma gäller hennes äldre bror Borim, som har det ännu svårare att acklimatisera sig i det nygamla landet. Situationen blir heller inte bättre av att skolväsendet verkar ha liten förståelse för familjens problematik. Borims oro över tillvaron har som för många andra fått konsekvenser för den allmänna hälsan. Han lider av kronisk magkatarr och tvingas äta allt för starka mediciner. Den yngre brodern Lirim är den av barnen som är mest märkt av kriget. De hemskheter som han har bevittnat i tidig ålder har satt djupa spår. Och fastän han enbart figurerar bitvis i filmen är det uppenbart att Lirim behöver både hjälp och vård.

När man bor och lever i Sverige är det lätt att man får uppfattningen om att vi svenskar är fina människor. Vi tittar på bröstcancergalan och vi skänker pengar till tsunamins offer och ibland skriver vi under en protestlista för sänkt bensinskatt. Men Hej till Hela Sverige visar upp en annan bild av Sverige. Ett Sverige där solidariteten är ytterst begränsad och medmänskligheten endast sträcker sig till det som får medial uppmärksamhet. Hej till Hela Sverige är en lika bra som viktig dokumentärfilm. Om du inte hade möjlighet att se den när den gick på teve, så är det inte för sent. Du kan fortfarande se den över nätet här. Gör det ikväll istället för att utnyttja din medborgerliga rättighet att rösta i Idol