Essä: Fakta eller Fiktion

Det är allt för sällan som jag skriver om böcker och litteratur på den här bloggen. Som tur är finns det andra som har desto bättre koll på läget och som skriver med bättre insikt. Christian Lenemark, till exempel, som till vardags är doktorand i litteraturvetenskap. (Skriver bland annat om Stig Larsson och Carina Rydberg). Senast jag och Christian sågs gick vi till Trädgårn och kollade på The Knife. Vi var båda överens om att det var jordens spelning. Men språkintresserade Lenemark var nog ändå mest fascinerad över att orkestern hette Kniven.

Lenemark har skrivit en essä om förhållande mellan fakta och fiktion inom nutida litteratur. Avstampet sker i nyligen utkomna böcker av Bo G Jansson och Poul Behrendts. Skarpa tankar som går att applicera på allt från litteratur till massproducerad television. Essän publicerades i DN härom veckan och du hittar den här

Film: UNITED 93

Har en vän i Linköping som varje år i augusti hyr en liten Mercedes och kommer och hälsar på. Bilen brukar vara fylld med amerikansk country av ett slag som man sällan får höra. Vi körde en stund och plötsligt var vi på Båstads filmfestival.

Det visade sig att även Emma Grey Munthe hade hittat dit. Hon tyckte visst att det var en gubbig festival. Kan nog instämma i detta. Jag kallar mig inte för ungdom, men i detta sammanhang kunde jag nästan göra det. Särskilt välkommen kände man sig inte heller. När jag skulle traska in och köpa biljett hojta det plötsligt en mycket barsk man bakom mig och undrade vart jag var på väg. Det visade sig senare vara festivalens ledare. Nåja, man kan ju inte begära allt. Och att känna sig lite vilsen i Båstads kulturkrets känns på något sätt helt rätt. Munthe beskriver i sitt blogginlägg publikens reaktioner under filmen "Islams barn i folkhemmet" och föreslår att man borde göra en dokumentär om pensionärerna på Bjärehalvön. Mitt förslag är att man i så fall kunde använda sig av de två damerna, som direkt efter föreställning skyndade ut ur salongen och var mycket upprörda över att de medverkande i filmen inte pratade svenska på det sättet som Svenska Akademien påbjuder. (Då åsyftar jag Horace och hans polare och inte General Knas med vänner).

Filmen UNITED 93 är en bra film. Vid filmens premiär i fredags så var en relativt enad kritikerkår att betyget skulle landa runt fyra. Gott så. UNITED 93 skildrar vad som händer det fjärde planet som kapades den 11 september 2001. Det plan som aldrig nådde fram till det mål som flygkaparna hade tänkt sig. Kaparna blev övermannade av passagerarna och kraschade i Shanksville, Pennsylvania. Paul Greengrass berättar om händelsen med trovärdighet och detaljrikedom. I genren har vi vant oss vid att stark amerikansk patriotism och flaggviftande till höger och vänster. Greengrass har hoppat över den amerikanska flaggan och über sentimentala personporträtt. Tack för det. Filmen behandlar ett stycke nutidshistoria och Greengrass skildring är klaustrofobisk och dramatiskt fängslande. Det är några goda skäl till att se UNITED 93.

Jag: Är tillbaka

…med en ödmjuk förhoppning om att du finns kvar. Tiden går fort ibland. Livet har sin gång och planering lämnas åt sidan till förmån för möten med spännande människor, en dag på stranden eller vardagsbestyr. Men så här i slutet av sommaren är det åter dags att ta tag i som behövs göras. För min del är det att börja skriva mer. Tack till dig som tittar in på denna blogg lite då och då. Men innan det åter blir dags för mina vanliga små texter om film, teve, konserter som jag besöker följer en kort lista över några blogginläggen som aldrig blev skrivna

Musik: The Knife
En av dom skönaste och bästa spelningarna på mycket länge stod The Knife för på Trädgårn i Göteborg under april. Jag tillhörde en av de lyckliga som hade kommit över en biljett. Göteborg bjöd på mycket regn den dagen. Jag parkerade mig på Folkets bios fik och drack kaffe och käkade blåbärspaj med vaniljsås. Läste en skön bok som jag lånat av en vän (tack Miriam). Kan en dag spenderas bättre? På kvällen traskade jag och min gamle filmvetarkamrat till iväg och spanade in The Knife. Vi blev förstummade båda två. För mig var det den bästa spelning som jag bevittnat sedan Primal Scream 2000 i Lund. We Share Our Mothers Health ringer fortfarande ständigt i mina öron. Karin Dreijer dansade coolast av alla.

Teater: De Knutna Händerna
Jag gillar Moberg och De Knutna Händerna och Långt från Landsvägen tycker jag är hans bästa. Även om de kanske inte är de första som man funderar på när tänker på Mobergs författarskap. Moberg lyckas beskriva hur svårt det kan vara för olika generationer att kommunicera med varandra och förstå varandras livsmål på ett utomordentligt sätt. Beskrivningen känns dessutom lika pricksäker nu som då. Regionteatern och Dramatörerna får godkänt för denna uppsättning.

Musik: Atomic Swing
Jösses va jag har lyssnat på Atomic Swings Bossanova Swap Meet genom åren. Plötsligt var dom tillbaka i en källare närma mig. Förväntningarna var inte särskilt högt ställda. Återföreningar brukar mest leda till att man likt en sur gammal gubbe konstaterar att ”det var bättre för”. Den första delen såg ut att bekräfta denna tes, men oj vad det började svänga efter en timme ungefär. Det blev slutligen klart över 100 grader när Smile avslutningsvis kokades upp. Niclas Frisk är ju dessutom en hejare på gitarr.

Under kvällen kom en vacker kvinna kom fram till mig och trodde att jag var en snubbe som hade hängt med dom coola grabbarna på gymnasiet. Men hon hade fel. Jag har alltid tillhört nördarna. Hon kanske var full. Men det är okey.

Idrott: GP Speedway i Köpenhamn
Tycker man, som jag, att midsommar är en överskattad högtid så kan man åka till Köpenhamn och kolla på speedway. Jag och två av mina bästa vänner bänkade oss på Parken tillsammans med 30 000 danskar ungefär och spanade på motorcyklar som körde runt runt. Speedway är fasen så mycket roligare än vad man kan tänka sig. Det skulle så småningom visa sig vara Tony Rickardssons sista tävling. En legend på många sätt. Själv har jag numera en Rickardsson keps hängandes i hallen. Inte snygg, men lika kul som 30 000 fulla danskar.

Musik: Loveparade
Plötsligt, om man har tur, kan man också hamna på Loveparade i Berlin. Det är skojigt där. 1,2 miljoner peoples från lite varstans. Surfa in på galleriet här om du vill se hur det såg ut. Du får dessutom höra den sköna United States of Love. Hm, längtar redan tillbaka till Berlin. Siktar på att komma dit när det är filmfestival i februari.

Musik: Hello Saferide
Annika Norlin var gästade Palladium under våren. Välsvarvad pop som gjorde sig mycket bra live. Se henne och vännerna om du får tillfälle någonstans nära dig. Gillar fortfarande San Fransisco och sentimentala Long Lost Penpale. Hon hade en mycket grön klänning på sig. Den var fin.

Snart på återhörande!