Film: Wassup Rockers

Jag hade ganska stora förhoppningar på Larry Clarks film Wassup Rockers, när jag vandrade ner mot Rival och Mariatorget. Det var skitväder och det kändes helt rätt att kura ner sig i en mörk biosalong. Efter en festival där jag hittills hade sett en del bra filmer väntade jag dock fortfarande på den riktiga fullträffen. Larry Clark skulle kunna vara mannen som räddade min festival. Av hans tidigare filmer minns jag framför allt Kids, som är en gripande berättelser om unga tonåringar i New York.

Wassup Rockers utspelar sig i Los Angeles och som i flera av Clarks tidigare filmer är det ett gäng ungdomar som står i centrum. I Wassup Rockers handlar det om sju killar i åldern 13 till 17, som bor i South Central. Alla med mexikanskt ursprung. Skateboard är deras grej och den bästa skatebordåkningen erbjuds i Beverly Hills, enligt grabbarna. Så alltså beger dom sig dit. Det blir självklart en strapatsrik resa. Till en annan social arena. Helt olik deras egna kvarter, trots den geografiska närheten. Kort sagt är Wassup Rockers en road-movie som förflyttar sig både socialt och rumsligt. Mest blir påtagligt blir den sociologiska skillnaden i hur filmen skildrar samhällets förhållningssätt till död och mord i de olika stadsdelarna.

Visst gillade jag musiken i Bollywood filmen Veer-Zaara, som jag såg häromdagen, men jag gillar den nyproducerade Ramones/Sex Pistol-doftande musiken i Wassup Rockers ännu mer. Filmens sista låt, som hörs under hemfärden, är det vackraste jag hört på hela veckan.

Wassup Rockers lämnar dock ett ambivalent avtryck. Ena stunden är det en alvarlig och mycket intressant dialog mellan två ungdomar som har växt upp med helt olika förutsättningar. Nästa minut blir det tramsigt och förutsägbart när Peter Stormare kommer in och spelar supergayig cocktailparty-värd. Eller som när en dekadent miljonärska dör av att en elektrisk lampa dras ner i ett bubbelbad. Då blir det tramsigt och en del av filmens samhällskritik går förlorad.

Wassup Rockers är trots allt en sevärd film. Du kommer troligtvis finna den i videobutiken så småningom. Se den då.

Film: This Charming Girl

I onsdags eftermiddag begav jag mig till Kårhuset för att kolla på Lee Yoon-Kis långfilmsdebut This Charming Girl. Det var flera år sedan jag var på Kårhuset. Sist jag var där så kollade jag på en spelning med Supergrass. Det måste var 1999, för jag vill minnas att dom spelade Pumping on Your Stereo. En låt som har en skön video, men själva låten känns mossig med ett par års perspektiv. Kom ihåg att hela spelningen kändes ganska trött och att jag efter konserten delade en taxi ner till Stureplan med Jens Kärrman.

Filmvisning i Kårhuset är ingen höjdare. Det är jäkligt obekväma stolar, som har placerats ut i en aulaliknande sal. Får flashbacks tillbaka till skoltiden. Börjar befara att dom skall visa ett bildspel, om en Masaipojke i Tanzania som får gå jättelångt för att hämta vatten, producerat av PoGo-pedagog, och klassens plugghäst sköter diabildsprojektorn. Lyckligtvis uteblir bildspelet och This Charming Girl rullas upp på den provisoriska filmduken.

This Charming Girl är ett sydkoreanskt drama. Vi får följa vardagen hos en ung dam i en koreansk stad. Hon jobbar på ett postkontor/budfirma. Tar emot kunder och paket. Det mesta går på rutin, som så mycket annat i hennes liv. Efter avslutad arbetsdag går hon hem till sin tomma lägenhet och käkar. Pysslar om en hemlös katt som hon adopterat. Ibland går hon ut för att träffa arbetskamraterna, eller söka upp en man på bar. Berättandet är långsamt. Det är tyst och eftertänksamt. Det händer inte särkskilt mycket. Precis som livet i verkligheten. Filmen är snygg, men har ändå kvar mycket av det realistiska fotot.

Tyvärr blir det hela allt för långsamt. Dessutom känner man aldrig någon riktig identifikation med den kvinnliga huvudkaraktären. Man förstår att det finns en bakomliggande problematik i hennes livsöde. Men vad är det som har hänt? Det vet vi inte. Kanske har det inte hänt något? Problematiken med den sparsmakade dialogen är att vi inte får lära känna karaktären. Vi förstår bara att hon gärna går för sig själv, men ändå emellanåt försöker skapa kontakt med sin omgivning. Detta är en karaktärspresentation som, i varje fall för mig, är allt för begränsad för att jag skall bli riktigt engagerad i filmen. Det är synd. Filmens tema verkade annars lovande.

Framtidsutsikterna för This Charming Girl i Sverige är troligtvis begränsade. Möjligtvis kan jag tänka mig att den dyker upp på någon filmstudio fram emot våren, eller nästa höst. Men det är mycket tveksamt.

Film: Kiss Kiss Bang Bang

Efter mastodontfilmen Veer-Zaara var det dags att dra vidare till nästa biograf. Det var skönt att få sträcka på benen en stund, så jag beslöt mig för att promendera från Filminstitutet på Gärdet ner till Skandia. På vägen blev det dessutom lite tid över till att kasta ner lite käk. Välbehövligt.

Shane Black är mannen bakom filmen Kiss Kiss Bang Bang. Han har tidigare varit involverad i filmer som Long Kiss Godninght och Dödligt vapen-filmerna. Med filmen Kiss Kiss Bang Bang har han återigen skapat en actionkomedi. Men det är en actionkomedi som siktar lite högre än vad som är normalt inom genren. Kiss Kiss Bang Bang försöker var nyskapande och fräsh. Ironisk, självdistanserad och hollywood-kritisk. I huvudrollerna ser vi Robert Downey Jr och Val Kilmer. Dom funkar bra. Framför allt gillar jag Downey Jr som har en avslappnad och skön stil. I diverse recentioner har det skrivits att Val Kilmer är kul och gör sin mest komiska rollprestation på länge. Nja, så där fruktansvärt rolig är han ju inte. Och att han gör sin mest komiska roll på länge betyder ju faktiskt ingenting. Hans utgångspunkt på den komiska skalan är ju förhållandevis låg.

Kiss Kiss Bang Bang handlar om de två hjältarna, som kommer från olika bakgrund och som nu skall lösa mordfall och helst spränga hela skurk-ligan. Det hela är berättat i en nutida noir-doftande stil. Genom att bryta mot traditionellt berättar mönster gör man publiken medveten om att det just är film och inte verklighet som vi bevittnar. Detta görs bland annat genom att filmens berättar röst i mellanåt har ett direkt tilltal till publiken, men berättarrösten går också in och ändrar och korrigerar i berättelsen under filmens gång. Detta är ett stilgrepp som har ambitioner att vara nytt och fräsht. Men tilltaget användes redan i Frankrike på 1950-talet och efter Tarantinos genom brott i början på 1990-talet, så kan man konstatera att det som en gång bröt mot invanda konventioner numera har blivit ett förhållandevis traditionellt berättande.

Kiss Kiss Bang Bang är stundtals rolig och ibland underhållande. Men ibland känns det som vissa skämt hade passat bättre in i en Dödligt Vapen film från 1980-talet. Det känns inte särskilt fräsht. Den påstådda Hollywoodsatiren har jag svårt att finna. Visst är valet av skådespelare en smula orginellt och visst skämtas det om några Hollywood-ikoner, men på det hela taget blir det en ytlig och inte särskilt avancerad satir. Då rekomenderar jag snarare Cecil B. Demented (2000), som i varje fall tar ut svängarna lite längre.

Shane Blacks Kiss Kiss Bang Bang kommer inte bli årets bästa film och den kommer heller inte bli årets mest sedda film. Men den kommer ses av många och uppskattad av många. Om några år kommer filmen visas en söndagskväll på TV4 och jag kommer säkert se den då igen. Inte för att den är så fruktansvärt bra, utan för att den funkar bra som två timmars underhållning. Ibland är det just två timmars underhållning som man vill ha. Just denna dag var det dock inte det jag sökte.

Film: Veer-Zaara

Åkte ut till Gärdet och Filmhuset i går eftermiddag. Kom i god tid och hann med att strosa runt lite i shopen. Efter mycket noggrant övervägande bestämde jag mig för att inte köpa ännu en Godard-film, utan spara lite pengarna till senare i veckan. Var lite hungrig innan föreställning skulle börjat. Borde käkat något. Under filmfestivalen i Göteborg är det alltid nära till en korvmojj där man kan köpa en "Specialare" med räksallad. I Stockholm blir det mest mackor och kaffe från 7-eleven. Jag måste nog säga att jag gillar "Specialare" med räksallad lite mer. Filmen jag skulle se var dessutom lång. Väldigt lång. Men, men om filmen är bra så glömmer man att man är lite hungrig.

Filmen Veer-Zaara är en Bollywoodfilm. Den innehåller de flesta av Bollywoodfilmens viktigaste ingredienser. Det är storslaget, melodramatiskt och sentimentalt. Det är musik och dans, färgprakt och fantastiskt foto, undersköna skådespelerskor och korrumperade politiker. Allt tillagat i en stor gryta på 3 timmar och en kvart.

I filmens centrum står Veer. En indisks man som numera sitter fängslad i Pakistan. Det har han gjort i 22 år och under alla år har han inte sagt ett enda ord. En ung kvinnlig advokat tar sig an fallet. Hon är övertygad om att Veer är fängslad på falska grunder. Under hennes jakt efter sanningen får hon Veer till att börja berätta om vad som har hänt. En fantastisk kärlekshistoria, som startade 22 år tidigare, börjar rullas upp.

Filmens starka del ligger i första halvan av filmen. Då fylls filmen med fart, musik och dans. Historien utvecklar sig hela tiden framåt och det finns ett driv i berättandet. Problemen uppstår i den andra halvan av filmen. Historien stannar upp till viss del. Det är inte samma fart längre. Dessutom är den andra hälften av filmen huvudsakliga uppbyggd kring sentimentalitet och olycklig kärlek. I varje fall så har jag svårt att falla för filmen sentimentaliteten. Om det beror på svagheter i filmen, eller det är jag som är för okunnig om genren, vill jag låta vara osakt. Men faktum är att när tårkanalerna inte flödar i den utsträckning som filmskaparen har tänkt sig, så riskerar Veer-Zaar att bli en aningens långtråkig.

Trots brister i filmens avslutning vill jag ändå rekomendera Veer-Zaara. Filmen är en Bollywood produktion på gott och ont. För mig som inte ser Indisk film allt för ofta känns genren uppfriskande och vitalt. Men jag är samtidigt medveten om att när filmer lutar sig allt för mycket på invanda konventioner, så tycker jag så småningom att det börjar bli tråkigt. Förhoppningsvis dyker Veer-Zaara upp på dvd-hyllan framöver. Ta en helkväll i tevesoffan med lämpligt tilltugg. Veer-Zaar bjuder trots allt på bra underhållning. Jag lyckades glömma att jag var hungrig, i alla fall under filmens två första timmar.

Film: Kill Gil vol. 1

Åkte ner till Malmö i lördags. Träffade ett gäng fantastiska personlighet, som skriver poesi på Poeter.se. Spännande möten, intressanta samtalsämnen och en härlig start på min höstsemester. Nu har jag förflyttat mig upp till Stockholm och skall ägna veckan åt att besöka filmfestivalen, så tanken är att det skall bli lite mer aktivitet på bloggen de närmaste dagarna.

Nyligen har jag avslutat morgonkaffet och ostfrallan nere på Robert´s Coffee vid Medborgarplatsen. Stället är väl inget speciellt, men hon som serverar kaffet ser snäll ut. Och det brukar bli bra dagar då. När man får morgonkaffet serverat av någon som ser snäll ut.

Igår kväll åkte jag bort till biografen Zita för se filmen Kill Gil vol. 1. En film som jag på förhand hade gissat att 10-20 personer skulle se. Jag hade gissat fel. I salongen fanns det 21 personer. Från högtalarna hörde man Klaus Wunderlich innan filmen började. Jag kan redan nu berätta att detta inte är någon film som kommer att gå till filmhistorien och det är ganska osanolikt att du som läser dessa rader någonsin kommer att se filmen. Den är helt enkelt inte så bra och gårdagens visning är troligtvis den sista som ges på svensk mark. Men det Kill Gil vol.1 är ändå en mycket intressant film, trots sina brister, Och det faktum att få kommer att se filmen gör att jag kan berätta ganska mycket utav filmens handling utan att någon kommer känna sig snuvad på karamellen.

Gil Rossellini är en man i som verkar vara sympatisk och det går inte att ta miste på att han har både humor och självdistans. Han är son till den store filmaren Roberto Rossellini. Roberto tillhör förgrundsfigurerna inom den italienska neo-realismen. Tillsammans med namn som De Sica och Visconti producerades filmer i under tidig efterkrigstid (-45 och framåt) i Italien som var gjorda utanför studiomiljö. Med andra ord tog man med sig kameran ut på gatorna för att filma hur människor verkligen hade det. Ofta med amatörskådespelare i rollbesättningen. Allt för att filmerna skulle genomsyras av äkthet och realism. Känns konceptet igen? Jo, liknande resonemang om hur man skapar riktig film, verklig film, går igen under 50-talets franska filmvåg och självklart är det härifrån som våra danska vänner hämtar sin inspiration till dogma-manifestet under 1990-talet. Roberto Rossellinis mest omskrivan verk är Rom Öppen Stad. Sedemera gifte sig Roberto med Ingrid Bergman. Gil är med andra ord uppvuxen i en väletablerad familj som har både ekoniska resurser och vänner i samhällets topp.

Med detta som bakgrun berättar Gil Rossellini om sitt liv och framför allt då om vad som har hänt under det senaste året, i sin film Kill Gil Vol.1. När Gil var ung var det tänkt att han skulle bli ingenjör. Helst för Ferrari. Det tyckte i alla fall pappa Roberto var en bra idé. Det blev inte så. Istället skickas Gil till USA och studier som skall leda till jobb inom rymdindustrin. Det blev inte så heller. Gil börjar lira gitarr under 1970-talet och har långt hår. Turnerar mest runt i landet och rockar, utan en tanke på studier. I början av 1980-talet börjar han närma sig filmidustrin. I huvudsak med hjälp ifrån Martin Scorsese, som vid tillfället var gift med Gils syrra Isabella Rossellini. Gil är med och producerar ett gäng filmer, som inte verkar hålla allt för hög kvalitet. Något som till och med Gil villigt erkänner. Han berättar öppet om att han aldrig kommer att kunna mäta sig med sin fars kapacitet inom filmskapandet. Men slutligen i början på 00-talet producerar Gil Rossellini en dokumentärfilm, som får gehör. Puteri Gunung Ledang. Filmen får bra recention och uppmärksammas på Venidigs filmfestival. Äntligen är Gil i händelsenas centrum, helt och hållet på grund av sin egen prestation, inte sin faders. I bilderna från Venedig framstår Gil som en playboy. En stjärna, framgångsrik och omgiven av vackra kvinnor. Solglasögon och båtar. Men snart skall allt vända.

Gil skall åka till Filmfestivalen i Stockholm och presentera sin dokumentär film. Det är hösten 2004. På planet till Stockholm börjar han känna sig dålig. Väl framme blir läget ännu sämre. Hans medresenär bestämmer sig för att kontakta läkare. Allt går sedan snabbt. Transport till Karolinska, operation och sedan väntar 3 veckor i koma. Operation följer på operation. Gil har drabbats av en bakteriesjukdom, som har satt sig på benen, händerna, ena armen, en hel räcka organ i magen och i ryggraden. Stora, öppna och otäcka sår dyker upp lite var stans på hans kropp. Gil filmar allt. Liggande i sin sjukhus säng dokumenterar han sin situation. Ovetandes om huruvida han kommer att överleva, eller inte. Ibland tar han hjälp av en ung svensk filmstudent som filmar operationer och ibland får någon sjuksköterska eller tillfällig besökare hålla i kameran. Gil blir kvar på Karolinska till mitten av februari. Då har hans tillstånd stabiliserats så pass att han kan förflyttas till en specialklinik i Schweiz. Där väntar den tunga vägen tillbaka. Vi får följa Gil från första gången som han kan sitta upp tills dess att han slutligen blir utskriven och får åka hem till sitt kära Rom. Vägen dit är lång. Trots att Gils livsgnista och humor gång på gång lyser igenom i filmen drabbas han under perioder av depressioner. Gil är dock en kämpe. Händerna kan han återigen börja använda efter mycket träning. Den slutliga triumfen är när han återigen kan börja spela gitarr. Han lär sig köra bil igen, fastän hans ben är obrukbara. Han kommer att vara rullstolsbunden under resten av sitt liv. Han kämpar hårt lära sig bemästra rullstolens egenskaper. Men slutligen får han då lämna kliniken och resa hem. Han anländer igen till Italien i juli 2005. Nio månader efter det att han lämnade hemlandet. Det första han gör är att beställa stekta ägg till frukost. Något som han inte fått under hela sin sjukhusvistelse. Den långa resan är över. Nu väntar en tuff återanpassning till vardagen, med allt vad det innebär. Filmen slutar med ett varm mottagande i Rom. Gil har överlevt, men alla är medvetna om att allt hängde på några avgörande beslut i Stockholm för nio månader sedan.

Kill Gil vol 1. är i mångt och mycket en traditionell berättelse om någon som lyckas övervinna en svår sjukdom. En berättelse som vi har sett förut och troligtvis även kommer att se igen. Men det finns vissa beståndsdelar i filmen som ändå gör Kil Gil... till något lite extra. Framför allt är det Gils tilltag att skildra och lämna ut sig själv under denna period. Med sin DV-kamera går han i sin fars fotspår och skapar neo-realism alá 00-tal. Allt är på riktigt och det är tidens nya teknik som gör skildringen möjlig. Precis som lättare kameror var en grundförutsättningarna för att möjliggöra neo-realismen i Italien på 1940-talet. Gils humor och livsgnista är ytterliggare något som bidrar till filmens behållning. Titeln vittnar om självironi och musiken i filmen bidrar till att åskådaren förstår att det är en kille med självdistans vi ser. Under framgångsdagarna i Venedig hör vi temat från Bond-filmerna, när Gil filmar sina stora sår som lyser rosa över hela hans kropp ackompanjeras det till tonerna från Rosa Pantern-filmerna, när han för första gången försöker kravlla sig upp i en säng dånar ledmotivet ur Mission Impossible ur högtalarna. Filmen Kill Gil vol 1. kommer jag nog snart att ha glömt, men personen Gil Rossellini kommer finnas med mig en lång tid framöver.

Hur är det med Gil just nu? Ja, just idag tisdagen den 22 november 2005 opereras han igen i Schweiz.

Teve: Hej till Hela Sverige

Förra söndagen sändes dokumentärfilmen Hej till Hela Sverige på SVT. Detta är en något försenad text om filmen, men det blir inte alltid som man tänkt sig i tillvaron. Ibland hoppas man få en text skriven, ibland hoppas man på bättre ekonomi, ibland hoppas man på en kopp kaffe och ibland får man hopp om kärlek. Men, som sagt, det blir inte alltid som man hoppas. Ouppfyllda önskningar är också ett centralt tema i Katarina Johansson och Ulrika Widmarks film Hej till Hela Sverige.

Tidigare filmer av Johansson och Widmark har bland annat handlat om utsatta barn och vittnesmål från andra världskrigets koncentrationsläger. Det finns sålunda ett socialt patos som är genomgående i deras produktion. Så även denna gång. Dom tar dokumentär filmen och människorna dom möter på allvar. Det är om människor och om deras livsöden som det är viktigt att berätta. I Johansson och Widmarks filmer är de medverkande alltid viktigare än filmarna själva. Aldrig syns filmarna i bild och sällan får vi höra deras röster. Berättelsen i centrum. Detta är något ganska ovanligt inom dokumentärfilmsgenren numera. Sedan tidigt 1990-tal faller allt för många dokumentärfilmare för frestelsen att själva ta för sig av utrymmet i sina filmproduktioner. Se exempelvis Michel Moore, som omöjligen kan berätta en historia utan att själv ställa sig framför kameran och stjäla halva föreställningen. Till och med Stefan Jarl kunde inte fullfölja sin Mods-trilogi utan att själv ta plats framför kameran. Detta skedde i den trilogins avslutande filmen Det Sociala Arvet (1993). Och mönstret går numera igen allt för många gånger.

Hej till Hela Sverige kretsar kring familjen Pacolli och familjens 15-åriga dotter Qendresa. 1999 var 1 miljon kosovoalbaner på flykt. Några av dem sökte sig till Sverige för en tryggare och bättre framtid. Familjen Pacolli tillhörde denna skaran, som ansåg att deras barn inte skulle behöva bevittna krig eller ligga sömnlösa om nätterna ackompanjerande av granatljud. Sverige lät 7000 kosovoalbaner stanna på tillfälligt uppehållstillstånd. Tyvärr tillhörde familjen Pacolli inte dom som fick stanna permanent. Så efter att ha levt två år i Sverige och barnen hade gått i skola och lärt sig svenska fick de besked om avvisning. Familjen gick då under jorden och levde gömda i ytterliggare två och ett halvt år i hopp om att utvisningsbeslutet skulle ändras. Slutligen verkställde svenska myndigheter beslutet och familjen blev skickade tillbaka till Kosovo och Pristina.

I Hej till Hela Sverige får vi följa familjens nya tillvaro i Pristina. Hur det gick, hur dom har det och kampen för en dräglig tillvaro i det nygamla landet. Och det är tyvärr ingen skön tillvaro som vi får bevittna. Familjen lever i en lånad lägenhet med minimalt utrymme. Ekonomin är om möjligt ännu mindre än lägenheten. Familjen längtar tillbaka till Sverige och knäckebröd samtidigt som barnen sjunger "snickerboa". Men framför allt vill föräldrarna tillbaka till Sverige för att barnen skall få kunna sova tryggt på nätterna, kunna äta ordentligt på dagarna och att deras barn skall få en chans till en bra start på livet. Varken mamman eller pappan har kunnat få något jobb i Pristina. Qendresa som var duktig i den svenska skolan är nu hopplöst efter och kämpar hårt för att inte bli underkänd i flera ämnen. Hemspråket har till stora delar försvunnit under perioden i Sverige vilket självfallet blir problematiskt såväl i skolan som socialt. Rotlösheten och längtan tillbaka till Sverige gör sig påmind på många plan. Detsamma gäller hennes äldre bror Borim, som har det ännu svårare att acklimatisera sig i det nygamla landet. Situationen blir heller inte bättre av att skolväsendet verkar ha liten förståelse för familjens problematik. Borims oro över tillvaron har som för många andra fått konsekvenser för den allmänna hälsan. Han lider av kronisk magkatarr och tvingas äta allt för starka mediciner. Den yngre brodern Lirim är den av barnen som är mest märkt av kriget. De hemskheter som han har bevittnat i tidig ålder har satt djupa spår. Och fastän han enbart figurerar bitvis i filmen är det uppenbart att Lirim behöver både hjälp och vård.

När man bor och lever i Sverige är det lätt att man får uppfattningen om att vi svenskar är fina människor. Vi tittar på bröstcancergalan och vi skänker pengar till tsunamins offer och ibland skriver vi under en protestlista för sänkt bensinskatt. Men Hej till Hela Sverige visar upp en annan bild av Sverige. Ett Sverige där solidariteten är ytterst begränsad och medmänskligheten endast sträcker sig till det som får medial uppmärksamhet. Hej till Hela Sverige är en lika bra som viktig dokumentärfilm. Om du inte hade möjlighet att se den när den gick på teve, så är det inte för sent. Du kan fortfarande se den över nätet här. Gör det ikväll istället för att utnyttja din medborgerliga rättighet att rösta i Idol